Det säkerhetsvakuum som Sverige har lämnat i närområdet ska åtgärdas, var regeringens budskap under tisdagens presskonferens. Försvarsmaktens övningsverksamhet ska utökas, framförallt i och över Östersjön. Regeringen framhöll bland annat satsningar på mer luftvärn, tio fler Jasplan, en till ubåt och fler yrkessoldater. Försvarsanslagen föreslås stegvis höjas fram till år 2024, då ökningen ska uppgå till 5,5 miljarder årligen.
Regeringens utspel hånades och förringades under gårdagen i alla möjliga sammanhang. Vad kan det tjäna till att tillföra 5,5 miljarder årligen från 2024 när försvaret behöver pengarna här och nu? Men satsningarna innebär en minskad startsträcka och ökad förmåga om Sveriges behöver försvaras. Även om pengarna inte räcker till allt är satsningen ett första tecken på ett senfärdigt säkerhetspolitiskt uppvaknande i Sverige.
Försvaret har under många olika regeringar haft svårt att få pengarna att räcka till uppgiften. Hotbilder och omvärldsförändringar till det sämre har därtill konsekvent ignorerats av politikerna. Kostnader har underskattats. Men nu verkar det åtminstone sakta ha spridit sig en insikt om att vår säkerhetspolitik baserats på rena drömmerier. Den omsvängningen är välkommen.
Till och med Socialdemokraterna, som efter Kalla krigets slut lade ned 60 förband och avvecklade försvaret på Gotland, talar nu om att tillföra mer resurser till Försvarsmakten. Av riksdagspartierna är det bara S tilltänkta samarbetsparter Miljöpartiet och Vänsterpartiet som vill spara pengar på Försvaret.
Upprustningen av det svenska försvaret är nödvändig men måste dock, för att erbjuda det skydd som medborgarna har rätt att kräva av en stat, kombineras med ett försvarssamarbete. Vår försvarsmateriel anpassas redan till Natostandard. Vi övar sedan länge med Nato. Förra sommaren enades regeringen och Socialdemokraterna om att Sverige ska ingå i Natos snabbinsatsstyrkor.
Att regeringen fortfarande inte vågar ställa frågan om hur vårt försvar hänger samman med Nato är inget annat än självbedrägeri.
Georgienkriget skedde 2008. Det krävdes sex år av varningar om rysk upprustning och en annektering av Krim innan regeringen förstod nödvändigheten av att ta statens kärnuppgift på allvar. Hur länge ska det dröja innan regeringen öppet och ärligt redovisar för- respektive nackdelar med ett svenskt Natomedlemskap?