Jag åt lunch ute på stan häromveckan och det händer inte så ofta. Det beror främst på att jag sällan är hungrig den tiden på dagen. Mitt huvudsakliga intag av föda sker efter klockan 18. Jag vet, det är tvärs emot allt som ska vara lämpligt men jag har skrinlagt alla planer på en modellkarriär.

Tillbaka till lunchen; till min glädje visade det sig att det serverades kålpudding med potatis och lingonsylt som Dagens. Inget man äter varje år och i min bok var det ett plus i kanten för serveringen.

Men något fattades, även om allt var vällagat. Jag insåg snart vad, köttfärsen var helt enkelt smaklös förutom en vag förnimmelse av cellulosa. Det var inte så mycket kockens fel som råvarans – ett nöt vars korta liv kan liknas vid en broiler.

Artikelbild

| Anders Köjs

Jag har nästan vant mig av med den sortens kött. Men innan alla ni gräsätare jublar och räknar in ännu en anhängare till veganismen så vill jag slå fast att så är det inte. Alls. Snarare tvärtom.

Jag gillar kött, det finns knappast någon levande varelse som jag inte kan tänka mig att sätta tänderna i. Ja, någon bör ju helst ta livet av den först, det är väl bara ostron som slukas levande. Jag har i och för sig goda vänner vars son gillade att äta levande rödmyror. Han bet dock huvudet av dem först vilket väl får betraktas som en form av slakt.

Men ostron och myror är inget för mig, inte för att de åker levande ned för matstrupen som glada barn i en vattenrutschkana men jag gillar helt enkelt inte smaken.

När det gäller dött kött har jag alltid satt älg, får och ren före kor och tamfågel. Nu är jag så bortskämd med kött som har lite tryck i smaken så jag tycker att nöt smakar ...tamt.

Vi tillhör allätarna (omnivorer) som finns lite överallt; bland däggdjur, fåglar, fiskar och andra vattenlevande djur. Vår närmaste släkting om man ser till dieten är svinet. Grisar gillar kött så passa fingrarna nästa gång du ska ge galten en morot.

Nötboskap är idisslare och de har en ovana som hotar våra livsbetingelser – de är vandrande gasproducenter (metan) vilket bidrar till växthuseffekten. En forskare på SLU jag talade med menade att det vore bättre om vi i stället födde upp hästar för att få biff till grillen.

Nu fiser hästar också, det vet alla som suttit med tömmen i hand bak en hästbak. Men inte metan. Och det så är inte kons pruttar som är problemet utan rapandet. Det rapas värre i ladugården än på en pub sent en lördagskväll.

Tja, där har vi omnivorer ett dilemma att lösa om vi inte vill tvingas bli herbivorer, gräsätare alltså. Vi kan ju alltid sluta äta andra varelser och skippa färsen i kålpuddingen. Om den nu ändå inte smakar något så ...

Men tills vidare unnar jag mig en älggryta eller en renkotlett vid tillfälle. Och tackar för att jag lever där jag lever.