– Många gubbar på gym idag, säger mannen.

– Vadå gubbar? Trevliga karlar! Tänker du gubbe om dig själv?

– Nä, jo, kanske ibland. En ganska pigg gubbe.

Att gå på gym lyfter även sinnet. Javisst ja, känner kroppen. Ska vi leka?

Kroppen är det hus man bor i och träning stärker inte endast konstruktionen.

Jag har alltid hållit på med idrott, sa en bekant, men hoppar jag över gym ett tag står jag och vinglar när jag ska dra på sockarna! Men går jag hit några gånger står jag stadigt på ett ben och drar på dem. Som förr.

Skaffa hund, gå ut och gå med den, då kanske du träffar nån annan med hund och så börjar ni prata, tipsade han i förbifarten på en dans under min första änkesommar. Det där med hundtricket blev aldrig av. Varför minns jag tipset ändå, tjugo år senare? För det var så omtänksamt.

Även hans fru går på gym, båda ser ut som då. Hur bär de sig åt? Att mamma börjat visa sig i min spegel, hur gick det till?! Vi var aldrig lika medan hon levde.

Ser man mamma i spegeln bör man kolla sin konstruktion, sin balans och reaktion.

Kan jag hoppa på ett ben även i höst? Inte bara framåt, hoppa bakåt också och runt, sen hoppar du och blundar, som favoritflickan sa i våras. Då var hon åtta.

Nu är hon nio. Spelar hellre spel eller kör olika tester på datorn, till exempel vilken typ av sport som passar hennes personlighet eller min. Rodelåkare? Jag?! De måste ha blandat ihop oss.

Hellre åker jag till Piteå på lördag och dansar till Perikles, den där häftiga orkestern från Ystad, namnet från den som sa Vaer gang i reklamen, minns mannen. Men det vet jag inget om.

Måndag slår jag som vanligt en signal till väninnan på hemmet i Skåne. Sista gången vi svängde var i Tranås för sådär tio år sen. Något var inte sig likt. Men dansen så rolig att vi höll på att bli bortgifta, båda två (vårt stående skämt). Strax därpå ringde hon och sa: Du förstår, jag har fått Alzheimer.

Det var sorgligt. Men ännu lever vi och skrattar igång oss. Nu om lördagsdansen.

– Först mannen min. Sen en kille, två meter lång. Funkar fint ändå! Andra dansen med tuggummi som luktar gott ända ner till min näsa. Svarta vinbär, sa han. En annan glider mig runt med handen om min höft.

– Hade gärna varit med, skrattar hon.

– Men tänk att du har fem barnbarn. FEM vägar in i framtiden!

– Jaa, säger hon, så är det ju.

Och hur gick det för mig? Hoppa på ett ben alltså. Vad gör hon, tänkte hjärnan första gången. Hoppet flög lågt och kort. Men snart var jag som i våras och längst med det vänstra. Mannen då? Hoppar som en älg, särskilt med sitt högra.