Har man den åsikten är givetvis sammanslagningen mellan kultur- och fritidsnämnden i Luleå oroväckande, speciellt som nuvarande fritidsnämnden med sin dubblerade budget i förhållande till kulturnämnden har en stark ställning. Och när nu kommunstyrelsen arbetsutskott åter säger ja till att två nämnder blir en, efter en återremiss av frågan före jul, verkar frågan vara avgjord.

Då spelar det ingen roll att oppositionen höjer ett varningsfinger för framtida demokratiskt underskott. Kommunalrådet Niklas Nordström har ju motiverat förslaget med ”demokratisk effektivisering” när över 60 fritidspolitiker försvinner i samband med omorganiseringen i kommunhuset. Dessutom har han med tydlighet pekat ut framtida inriktning – kulturen ska via event och evenemang bygga Luleå som varumärke.

Läs mer om kritiken mot förslaget

Ärligt. En oroväckande syn på kulturen och dess konstnärliga uttryck. En kultursyn som också väcker ett antal frågor.

Hur ska exempelvis framtida medel mellan kultur- och fritid/idrott fördelas för barn och unga? Kommer det att ske någon utveckling för barn och ungas kulturella intressen eller kommer de frågorna att drunkna i fritidsfrågorna.

De smalare kulturella uttrycken – hur kommer de att hävda sig när politiken lyfter event och en syn på kultur i förhållande till varumärkesbyggande.

Konstnären Anja Örn, kunde inte sagt det bättre i lördagens Norrbottens-Kuriren: ”Kultur är inte bara en fritidssysselsättning, utan också ett yrke för många” (NK 2018-01-13).

Ja, ett yrke bland många andra där medlen redan idag är svårfångade. Därav oron. I ett värsta scenario skulle en överdrivet misshandlad kulturpolitik köra kulturarbetare på porten. Jag menar, varför stanna och vara verksam i Luleå när andra kommuner erbjuder helt andra möjligheter och sammanhang. Umeå och Skellefteå har ju exempelvis valt en annan väg där Umeå faktiskt lägger mest pengar på kultur i förhållande till invånare bland landets kommuner enligt en enkät som Sveriges radios Kulturnytt presenterat med Myndigheten för kulturanalys och Statistiska centralbyrån som källa.

En enkät som förvisso visar att Luleå kommun än så länge lägger lite mer på kultur per invånare än Sveriges kommuner i genomsnitt. Luleå kommun lade 1 519 kronor på kultur och invånare år 2016. Genomsnittet ligger på 1 091 kronor. Men värt att notera i sammanhanget är att en liten kommun som Arjeplog faktiskt lägger mer – 1 898 kronor under samma år.

Det finns med andra ord en hel del att värna om men också att förbättra vad gäller kulturen och dess yrkesverksammas villkor inom Luleå kommun.

Institutionerna vet vi går på knäna eftersom de statliga medlen urholkats. Och om dessutom det fria kulturlivet och dess utövare inte får gehör kulturpolitiskt - ja, det kommer i alla fall påverka min nattsömn även om politiken hävdar att den oron är obefogad. Niklas Nordström menar i dagens Norrbottens-Kuriren att: "Luleå är så pass långt framme inom båda sektorerna att det inte finns någon risk att den ena dominerar över den andra". (NK 2018-01–16)

Därför av största vikt vem som blir förvaltningschef och vem som fattar ordförandeklubban i den nya sammanslagna nämnden. Strategiskt är detta av yttersta vikt när framtidens kulturpolitik ska formeras.

För precis som norrbottningar troligen aldrig skulle fått ta del av länets egna berättelser om vi inte haft en länsteater, skulle aldrig ateljéerna på Kronan och Konstbiennalen eller för den skull Havremagasinet, Resurscentrum för konst, Konsthallen och Konstmuseet i Norr berikat kulturscenen utan starka kulturutövare. Eller kanske, men med mycket mer politisk möda. Därför en grupp att värna om, i alla fall om man tror på tanken om kulturens egenvärde och ett levande och fritt kulturliv.