Hur bar sig denne ofta narcissistiska figur egentligen åt för att fortsätta äga allt från strukturerna och institutionerna till biblioteken och medierna?

När Ebba Witt-Brattström i ”Kulturkvinnan – och andra texter” nu tar upp hans förringade kollega och följeslagare står snart en sak alldeles klar. Hon köper knappast Beckmans förklaring att vi ser upp till kulturpapporna därför att de besitter en ”superkraft”. Snarare bottnar det okritiska hyllandet i en litterär halvbildning där kvinnliga författare sällan får det erkännande de förtjänar, medan en kör av manliga smakdomare skyndar till för att försvara den manliga författaren som haft, och kanske fortfarande har, ensamrätt till genibegreppet. Carl David af Wirsén talade för övrigt om Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” som en Carl Jonas Love Almqvist minus själva snillet.

Kulturkvinnan; en Lagerlöf, en Edith Södergran, en Lena Andersson, har vägrat acceptera rollen som det andra och underlägsna könet och istället rest sig som mannens like för att utmana hans världsbild. Hon framställer mannen i naturlig storlek i stället för att dubbla den.

Motarbetandet av kvinnliga författare har fortsatt i antologier som nästan enbart lyft fram män, eller som i Karl-Ove Knausgårds avslutande del i ”Min Kamp”, där den 3,5 sidor långa litteraturlistan bara nämner fyra kvinnor. I kamp mot allt detta satte Witt-Brattström och några andra litteraturforskare på 80- och 90-talet igång att gräva upp många hundra kvinnliga författare som verkat under tusen år i norden. Resultatet blev fem band av Nordisk kvinnolitteraturhistoria som nu ligger gratis på nätet (nordicwomensliterature.net). Det går inte att ta miste på Witt-Brattströms besvikelse då hon konstaterar att inte ens kvinnliga kulturjournalister hänvisar till denna bildningsskatt, Kulturmannen äger fortfararande showen.

Att läsa Witt-Brattström är intressant och ständigt underhållande. Fiktiva dialoger, som den mellan Hillary Clinton och Donald Trump, ger exempel på hur mannen kan komma undan med rikliga mängder dumhet medan kvinnan trots sin kompetens dras i smutsen. Litterära analyser av Selma Lagerlös ”Gösta Berling" , visar med skärpa hur denne karaktär växer från en skrävlande suput till en människa som mognar till en man många kvinnor skulle önska sig. En god människa som tar ansvar för sina handlingar. Witt-Brattström utlyser ”frågestrejk” gentemot män som bara pratar om sig själva.

Ändå kan jag, då det gäller beskrivningen av vår nutid, tycka att hon ibland blir förenklande. Hon ger Marianne Lindberg de Geer rätt som konstaterat att männen är och förblir ”berättelsernas spelledare”. Det här stämmer säkert på många områden, jag gissar till exempel att det fortfarande finns problem i fördelning mellan antalet kvinnliga och manliga kritiker. Men jag tycker att det litterära debattklimatet trots allt förändrats. När jag läser omdömen av äldre tiders kritiker, som till exempel det af Wirsén här ovan, tvivlar jag på att något liknande skulle vara möjligt att trycka idag. Jag vet också att det i likhet med mig själv finns manliga läsare som till fullo njuter av att läsa kvinnliga författare. Likväl finns allt för mycket som ännu rullar i patriarkala hjulspår. Det och mycket annat gör Witt-Brattströms bok klart läsvärd.