Hej då! säger jag med joggingskorna på, fast jag bara ska gå. Mannen sparade hostan till dubbelhelgen med klämdag och allt och sitter förankrad i läsfåtöljen.

Ute är himlen öppet blå och det knoppas överallt. Sen smällen i påskas tar jag långa rundan motsols, mot läget innan.

Benen pinnar på, även armarna svänger fritt. Med den ena fast i ett band, såg jag den fria krumbukta sig. Som ett litet djur, en co-driver till vad som kom ut ur min mun.

Och nu: Dunk, dunk, rassel, säker rytmik från planen vid Trolltjärn.

Du är säker! Basketkillen vänder sig om, vad sa hon? Du är säker! Tack! säger han. Dunk, dunk, rassel.

En bit ut i tjärnen glider sista stråket vitt men vid badplatsen blått och fritt. De fyrbenta som rumsterar om där nere vet inget om hundförbud. Deras tvåbenta tittar åt mitt håll.

Flickan brukar vänta med spänning och rapportera: Nu kommer farmor och hon säger till! Hade det varit juni hade jag gjort det.

På andra sidan vägen där det fanns ett övergångsställe med trafikljus låg sönernas första skola. När man stod utanför ett klassrum och väntade hördes endast frökens röst.

En bit bort prövar nya barn sina cyklar, en är extra blank och lysande. Alldeles ny? Ja, treväxlad! Vad fin! Tack! säger pojken.

Hej, ler en kvinna med barnbarn i vagn. Tiden svindlar. Mitt förste ska snart konfirmeras! Två tjejer tar en pratrunda, farten gemensam. Jag ilar förbi. Det bränner till, efter hon som hade min.

Fötterna drar mig mot älven där vita svanar simmar i det blå. Närmast land en krage is som murknat. Piren av sten med order att rivas ligger lugnt kvar, nu med armar. Tämligen ny, jämfört med de skimrande somrar då alla levde. Utom de som kom sen.

Efter tunneln under stora vägen tar jag uppförsbacken längs hyreshusen. En gång i tiden kändes den verkligen uppförs. En god bekant kommer nerförs.

– Hur är det? undrar han.

– Snart är jag hel. Var är hunden?

Den snälle svarte dyker upp från slänten. Klappa går bra, men prata med husse, nää.

– Hur är det med ryggen? hinner jag hojta.

– Jag har mina skruvar, men den fungerar.

Strax skymtar skolan där sönerna genomlevde sin högstadieperiod . Längre fram väntar 70-talskyrkan som livats upp av en värld som kommit nära.

Intill ett hus leker barn. Ett står blick still på sitt första gräs i sina första skor. När jag stannar och pratar tar hon fem-sex steg mot pappan och gömmer sig.

Det är åldern, säger en kvinna om min sportskada. När blir det dans och var? tänker jag.

Hemma igen undrar mannen hur det gick och sätter på kaffet.

www.anitanilsson.se