Det går ett spöke genom de svenska stadskärnorna. Det är den osalige anden efter 1960- och 70-talens rivningsvåg. Medan stora delar av städerna på kontinenten lades i ruiner av andra världskrigets bombräder ödelades de svenska städerna, som gått helskinnade genom krigsåren, av sociala ingenjörer med en ideologisk agenda.
Runt stadskärnorna breder modernismens glesa förstäder ut sig. Där kan vi se hur de modernistiska ideologerna tänkte sig att vi skulle leva. Limpformade huskroppar utspridda på långa avstånd med ogenomträngliga naturområden emellan. Bostäder, arbetsplatser och handel separerade från varandra. Innerstaden och dess täta kvarter ansågs förlegade. De skulle rivas och glesas ut för att efterlikna de nya förstäderna. Mycket revs. Det som klarade sig utgör i dag de mest eftertraktade boendemiljöerna. Till och med de modernistiska arkitekterna själva föredrar att bo i sekelskifteshus med stuckatur och kakelugnar.
Häri ligger den stora paradoxen: Trots att vi vet att modernisterna hade fel håller vi på att upprepa deras misstag. De historiska rivningarna av traditionella stadsmiljöer och byggandet av modernistiska förorter skapade ett underskott på den typ avstadsmiljöer som människor efterfrågar.
Denna efterfrågan håller i sin tur på att hota de kvarvarande traditionella stadsmiljöerna. Vi står inför en andra rivningsvåg när politiker och fastighetsägare tror att lösningen på efterfrågeproblematiken är att förtäta just de mest populära miljöerna, det vill säga den traditionella kvartersstaden, i stället för att bygga fler sådana miljöer utanför den befintliga innerstaden.
Från norr till söder rapporteras om kulturminnesmärkta hus som överlevde 60- och 70-talen men som nu hotas av rivning. En ohelig allians av kommunpolitiker, fastighetsägare och ideologiskt drivna arkitekter håller på att föröda de värden som gör stadsmiljöer attraktiva och som ger staden dess själ.
Att modernisterna är medvetna om att de håller på att förlora märks på hätskheten i deras utfall. I Sundsvall vill Gert Wingårdh uppföra en skyskrapa vid Stora torget som ett utsträckt långfinger mot riksintresset Stenstaden, i Uppsala har de danska arkitekterna 3XN ritat en brutalistisk koloss som överskuggar den botaniska trädgården och slottet, och i Stockholm riskerar miljön runt Nybroviken och Strandvägen att domineras av en kub signerad David Chipperfield, om inte Nobelstiftelsens grandiosa planer stoppas.
Modernisterna kommer att förlora, eftersom deras städer är lika döda som den ideologi de springer ur. Frågan är hur mycket av våra städer och vårt kulturarv som vi är beredda att offra i dess dödskamp. Stoppa rivningsvågen medan det ännu finns något kvar att riva.