Själv skrev hon sig fri från sitt familjetrauma. Språket hjälpte henne att klippa banden.

Blott tio år gammal bestämde sig kanadensiska Lise Tremblay för att bli som familjemedlemmarna i huset på Saint Pauls väg, där hennes pappa växte upp. De som lyssnade på Connie Francis och lärde sig bossanovasteg. Hon höll tidigt sin mors barndomshem ifrån sig, stickspånhuset, där en galen morfar terroriserade både närstående och djur.

– Jag minns det som i går. Jag var rädd för att vara som min mammas familj, rädd för galenskapen och lidandet, så jag valde medvetet väg. Och jag tror att jag valde rätt, säger Lise Tremblay i ett lugnt hörn av en hotellobby.

Artikelbild

| Katolska kyrkan. Den kanadensiska författaren Lise Tremblay beskriver ett samhälle som sugit åt sig av den katolska kyrkans maximer. "Det låste fast folk i okunskap. Men den kulturella revolutionen på 1960-talet i Québec ändrade det, och fler från arbetarmiljöer kunde utbilda sig", säger hon.

Mitt i beskrivningen av barndomens rädsla börjar hon skratta:

– Så tidigt på morgonen och så mycket drama! Jag brukar inte prata så här, dramat finns bara i mina böcker, säger hon och kallar sig själv ”en enkel person”.

Att bli författare var aldrig självklart för Lise Tremblay, som växte upp i ett arbetarklasshem i den franskspråkiga delen av Québec. Ändå har hon fortfarande ett motstånd mot författartiteln.

– Jag är en arbetardotter inombords, och att vara något annat är hela tiden en kamp. Men en del av mig är väldigt uthållig, säger hon och förklarar att det inte rör sig om skam utan om en nedärvd världssyn.

Artikelbild

| Glesbygd kontra storstad. Lise Tremblay fascineras av både glesbygden och storstäderna. Själv har hon bott i Montréal i 30 år men har nu flyttat tillbaka till landsbygden.

På ett sätt ser Lise Tremblay skrivandet som ett svek mot sin uppväxtmiljö. Samtidigt är böckerna stöpta i Québecs specifika litterära landskap. Hon är en produkt av området som har koloniserats tre gånger, av fransmännen, engelsmännen – och den katolska kyrkan.

– Det är märkligt att vara ett par miljoner frankofona i ett hav av engelsktalande. Det skapar en litteratur som alltid är hotad, en hotad kultur och en orolig litteratur, säger hon.

Det är i en avbefolkad landsbygd som Lise Tremblays böcker utspelas, där turisterna är både en ekonomisk räddning och ett hot. I ”Hägern” tecknar fem noveller livet i en by där kvinnorna utvecklas och reser bort medan männen blir kvar i ett stumt stillastående.

Vardagen vibrerar av oförlöst våld, som får utlopp under jaktsäsongen. I titelnovellen ”Hägern” förebådar en slakt av områdets fridlysta hägrar ett mer kallsinnigt våldsdåd. Människan är våldsam, nickar Lise Tremblay, särskilt när orden är frånvarande. Hennes far valde tigandet som protest mot hennes mor. Själv mötte hon litteraturen och kulturen i skolan: orden blev hennes sköld.

Men länge var hon omedveten om hur hon återkom till våldet i sina berättelser.

– Mamma var väldigt våldsam och det har präglat mig. Fattigdomen är våldsam, de här miljöerna är våldsamma, säger hon.

Samtidigt lockar landsbygden henne. Där växte hon upp och efter 30 år i storstaden Montreal har hon slagit sig ned i skogen vid den lilla byn Saint-Fulgence. Entusiastiskt visar hon dess storslagna landskap på sin ipad.

– Personerna i byarna är mer intressanta än de i staden, för det speciella är mer uppenbart där.

Glesbygden skapar samma beteenden över hela världen, tror Lise Tremblay som pratar om samhällen där alla känner sig övervakade och ingen säger sanningen.

– Det är paradoxalt för hemligheterna är överallt och ingenstans.

Men Lise Tremblays böcker skildrar också dessa samhällens utveckling. Själv växte hon upp med fyra syskon – och det betraktades som en liten familj. Hennes granne hade 14 barn. Kvinnorna i det katolska samhället uppmuntrades att skaffa familj istället för utbildning eller karriär.

– Kvinnorna här har kämpat mycket. De har gjort så stora framsteg att männen har varit tvungna att omformulera sin roll så att det blir en bättre balans.

I ”Huset på Saint Pauls väg” beskriver Lise Tremblay också sitt eget uppbrott och det slutgiltiga mötet med sina föräldrar. I ett vitt rum på ett psykiatriskt sjukhus träffar hon sin mor, märkt av galenskap. Där lämnar ilskan slutligen mammans ögon.

Hon minns även det blå rum på ett ålderdomshem där hon hjälpte sin far att möta döden.

– Jag hade inte kunnat skriva den här boken tidigare. Men den tillät mig att börja åldras i lugn och ro. Jag ville känna frid. Det här är min historia och jag förstår nu att man måste acceptera den för att kunna gå vidare. (TT)