– Mötet med texten var en så pass stor utmaning att jag blev nyfiken, säger hon.

Men kanske hade hon inte tackat ja till detta regiuppdrag om hon inte haft en skådespelare, klippt och skuren för rollen som Konungaflickan, i detta drama där akademieledamoten Sara Stridsbergs fritt tolkat drottning Kristinas liv.

– Ja det var avgörande att jag visste att Linda Vincent skulle gestalta Konungaflickan, men också att jag skulle få arbeta med en kompetent ensemble som följer min önskan att jobba i hög fördjupad teaterform.

Artikelbild

| Repetition. Just nu är teaterensemblen inne i slutfasen av arbetet med teaterföreställningen "Dissekering av ett snöfall" som har premiär nästa helg,

Detta formspråk har Anna Azcárate utvecklat i nära samarbete med koreografen Camilo Bresky under några års tid där målet är att renodla uttrycket hos skådespelarna.

– Texten ska inte tvingas konkurrera med små fix och trix hos enskilda aktörer. Strävan är snarare att rensa och renodla så att texten hamnar i en kropp, trots att det står åtta skådespelare på scenen. Hela ensemblen ska tala samma språk. Jag vill inte se solistprestationer som stjäl uppmärksamhet från berättelsens kärna. Därför kräver jag av skådespelarna att de ska underkasta sig formen. Det handlar också om att publiken ska förstå var fokus är på scenen, menar hon.

Du har beskrivit denna föreställning som en uppsättning för teaterälskare. Kan du utveckla det?

– Det är ett modigt val av Norrbottensteatern, helt klart. ”Dissekering av ett snöfall” är ingen episk berättelse. Samtidigt kan Sara Stridsberg i mycket alldagliga vardagliga situationer öppna en existentiell avgrund med sitt språk. Ett språk som förvisso ligger långt från blankversen. Min första tanke när jag läste pjäsen var att det fanns något mycket sprött och sårbart i botten. Det är en text som kräver fokus, sin tystnad och ett allvar – utan att för den skull offra humorn. Det är utmaningen.

Artikelbild

| Nya ögon. När Anna Azcárate återvänder till Norrbottensteatern är det som regissör. "Jag har varit borta tillräckligt länge, tre år, för att möta teatern med hyfsat nya ögon", säger hon.

Sara Stridsbergs konstnärskap beskriver hon som en hyfsat ny bekantskap.

– Vi bor i samma by, Gröndal i Stockholm, och träffades för att prata när jag tackat ja till att regissera denna pjäs. Då insåg jag hur tydligt och starkt hennes konstnärskap är och hur lätt det skulle vara att jobba för att tillfredsställa upphovsmakaren.

Artikelbild

| Hög form. De senaste åren har Anna Azcárate, tillsammans med koreografen Camilo Bresky utarbetat en fördjupad teaterform där hela ensemblen ska tala samma språk genom att renodla uttrycket hos skådespelarna "Texten ska landa i en kropp", förklarar hon.

Istället har Anna Azcárate vinnlagt sig om att hålla distans.

– Jag ser det snarare som min plikt att som regissör vara mig själv trogen och tolka pjäsen på mitt sätt. Det är en vacker queer text som kan liknas vid en dröm. Berättelsen bärs av sin egen logik. Drömmar är ju alltid helt logiska även om man står på vattnet, håller i ett tåg och dirigerar en barnorkester. Drömmar är fantastiska på det sättet.

Pjäsen är som sagts Sara Stridsbergs egen tolkning av drottning Kristina som kröntes som konung och senare avsade sig den svenska kronan och abdikerade till katolicismen. Den som förväntar sig en korrekt historiebeskrivning lär bli besviken. Istället lyfter Anna Azcárate de mänskliga beröringspunkterna.

– Alla kan känna igen Konungaflickans ambivalens och den rädsla vi kan känna inför stora beslut. Dessutom den vackra och starka kärlek hon känner

till Ebba Sparre, Belle i pjäsen. Vi är ju alla människor.

Och just tanken på att som skådespelare våga ställa sig på en scen och erbjuda sina tillkortakommanden och rädslor inför en publik, just för att man är människa, gör Anna Azcárate djupt rörd och säger något om hennes kärlek till yrket.

– Det förutsätter en stor portion ödmjukhet och kräver ett spänstigt intellekt annars finns alltid en risk att man som skådespelare hemfaller åt att skydda sig med manér och poseringar. Eller att man börjar odla sitt ego.

– Därför är det närmast förmätet att tala om genier eller sätta människor på piedestal. Rörelseutrymmet där uppe är så litet och är förödande för kreativiteten. Blir man definierad för starkt av andras blickar och förutfattade meningar ska man omedelbart slå sig fri. Det gjorde jag, genom att flytta härifrån. Jag kunde inte längre uppfinna mig själv på nytt.

Det är fyra år sedan du stod på teatergolvet själv. Det låter som du längtar tillbaka..?

– Ja, ja, ja det gör jag. Fast jag brukar också tänka att när jag blir stor ska jag arbeta med ideell verksamhet, ge mig in politiken. Kanske inte partipolitiken men den politiska arenan har många dimensioner. Vi lever i ett otroligt kvickfotat och flyktigt tidevarv, där kunskap reducerats till fingerfärdighet på sociala medier. Jag räds demokratins framtid, men jag säger inte att teatern är ett politiskt rum. Teatern har ett eget existensberättigande – är ingen nyttokraft. Det finns helt andra forum för det politiska samtalet. Och ännu är jag inte klar som skådespelare, säger Anna Azcárate.