Tusentals passerar dagligen under det bleknade kärleksbudskapet, de flesta förmodligen utan att ägna det en tanke. Men genom åren har klottret fått många att undra.

"Finns det någon som vet vilka Anna + Anton är? Läser deras namn varje gång jag passerar Bergnäsbron och undrar om de fortfarande är ihop!" skrev en av de personerna på Facebook 2012.

När Luleåbon Maja Jonasson den 8 augusti 2017 ställer samma fråga i en lokal Facebookgrupp väljer Norrbottens Media att försöka söka svaret.

Artikelbild

– Det gick rykten om vad de hette. Så sas det iallafall när vi gick på högstadiet, 97-98 nångång, säger Maja Jonasson och ger oss två namn.

Vet du var ryktena kom ifrån?

– De var väl kära antar jag. Men vars det kom ifrån, jag har inte så bra koll. Men man undrar hur det gick sen, om de är ihop fortfarande.

Facebook och nummerupplysningssajter. Anton dyker inte upp någonstans. Jag ringer till "Annor" med rätt namn – men utan framgång.

Artikelbild

– Vet du, det är någon annan som ringt mig och frågat om det. Det var väl något halvår sedan, tror jag. Men jag har inga rötter i Luleå eller i norra Sverige överhuvudtaget, säger en.

Jag förklarar varför jag söker henne.

– Nej, men gud vad coolt. Tänk om det hade varit jag. Jag hoppas att du har tur.

Jag får kontakt med en person i Luleå som tror sig veta vem Anton är.

– Nog har den funnits där sedan jag var liten, typ 96-97 nångång. Hans lillebror har sagt till mig att det är han, så det är ganska legitimt. Jag skulle tippa att han är född kring 80-81 så det borde inte vara så svårt att hitta honom.

Han tycker att klottret har blivit en klassisk symbol för Luleå.

– Det är som K-märkt. Man har inte hört så mycket rykten egentligen, men man har som alltid sett det och man är i Luleå först när man passerar där. Det skulle vara ett roligt scoop, det är nog fler än vi som har frågor.

Efter någon timme plingar till det i mobilen. Han har skickat ett nummer till en Anton i Luleå, men med ett annat efternamn.

– Det låter som Bergnäsbron, svarar mannen i telefon med ett skratt, när jag frågar vilket klotter i Luleå som kan tänkas förknippas med honom.

– Absolut, det är jag som har gjort den, säger han.

Han har inte Facebook, men fick en gång höra talas om en grupp som ska ha hetat "Är Anton och Anna fortfarande ihop?". Nu svarar han.

– Så är det dessvärre inte. Jag har haft två riktigt långvariga kärlekar i mitt liv. Den första var Anna och den andra är min fru, som jag lever med nu och som är mamma till mina barn.

Anton bor i dag utanför Luleå, jobbar som läkare och har två barn. Han har bytt efternamn, vilket förklarar varför han var så svår att hitta.

1997 gick han och Anna första året på gymnasiet och var nykära. Han funderar en stund och berättar sedan hur han kom på idén om att klättra upp sex meter och "tagga" Bergnäsbron. En del i förklaringen är att han på den tiden hade som en hobby att klättra på saker.

– Jag var tonåring och hade träffat min dåvarande flickvän på gymnasiet. Jag stod en solig kväll i mina föräldrars trädgård och lackade om tanken på min gamla moped, som jag tänkt sälja. Då slog mig den här dumma idén. Hon bodde ju på andra sidan Bergnäsbron och jag tänkte att hon skulle ta den här bussen till skolan och se den nästa dag.

– Jag var kär och tänkte att det skulle vara kul om det första hon fick se när hon åkte till skolan på morgonen var det där, och att hon skulle bli överraskad.

Det läskiga var dock inte klättringen.

– Det som var jobbigt var när det kom en långtradare under, för det blev som ett sug. Då fick man liksom hålla i sig.

Men reaktionen blev inte riktigt som han hade tänkt.

– Hon blev ganska upprörd. "Du kunde ha ramlat ner" och så vidare. Det var iallafall ingen spontan glädjeyttring. Men vi var tillsammans genom hela gymnasiet och något år efter.

Det var ett spontant infall, men inte ett han ångrat.

– Det är ett minne av hur jag kände då och ett minne av den rena och obesudlade kärlek jag hade för henne. Det är inget fel med det.

Till sist lyckas jag även få tag på Anna. Hon skrattar till direkt när jag nämner Anton hjärta Anna-taggen och ännu mer när jag berättar att många i Luleå undrat hur det gick för dem. Hon berättar att hon har flyttat runt och har bott i flera olika länder genom åren, men att hon numera bor i södra Sverige med sin man och deras två barn. Nuförtiden jobbar hon som ingenjör.

Hon berättar också att hon faktiskt inte, som Anton hade planerat, såg orden på bron på sin väg till skolan.

– Nej, det såg jag inte. Jag minns inte riktigt hur, men det var väl nån som sa det där till mig. Sitter man inte längst fram i bussen och tittar upp så ser man ju det inte.

Men hon minns en episod på sin lillasysters skolavslutning i kyrkan.

– Prästen tog upp att han hade sett ett så fint uttryck för kärlek, att grafitti inte bara var negativt och att han hade sett det här på Bergnäsbron – där det stod Anton hjärta Anna. Alla hennes kompisar fick reda på det den vägen, säger Anna med ett skratt.

Hon håller med om att hon blev lite sur för att Anton hade gjort något så farligt.

– Ja, det blev jag också. Fast sån var han ju liksom. Man vill inte uppmuntra till såna saker.

Anna brukar åka upp för att hälsa på sina föräldrar. Hon tänker på orden de gånger hon går över bron.

– När man är hemma och hälsar på funderar man lite, ska de inte måla här snart? Men jag kommer också ihåg att hans brorsa sa att "Ja Anton, nu kommer du aldrig få någon annan tjej i den här stan".

Kommunen brukar tvätta bort klotter, men 20 år senare finns Anton hjärta Anna ännu kvar. Anton tror att det blivit så av två skäl: Att det är bökigt att komma åt och för att det är ett i grunden positivt budskap.

– Hade man skrivit något provokativt eller otrevligt så hade någon målat över det för länge sedan, men det här är så harmlöst.

Det är nu så länge sedan det begav sig, men en sak har han lärt sig.

– Jag är och förblir lite av en romantiker som tycker stora gester är roliga men om jag har lärt mig något med åren och av detta så är det väl att det ofta blir mer uppskattat om man försöker komma på något som inte bara är roligt att göra, utan som mottagaren gärna vill ha. Det tror jag att min fru sedan många år uppskattar.