85-åriga Sargit ser fram emot harjakten

Det lyser vackert när solens strålar träffar lövträden. Den lilla skogsvägen fungerar också utmärkt som vandringsstig. Vägen kantas av svamp och stövartiken Vera lyfter av och till upp nosen för att vädra. 
– Vi får väl se om du hittar någon hare i dag, säger Sargit Sundberg hoppfullt. 
Den i dag 85-åriga jägaren bor i den lilla byn Börjelslandet utanför Luleå. För tre år sedan vid 82 års ålder tog hon jägarexamen med allt vad det innebär. 
– Det var en hel del teori men det gick bra. Det var intressant. Jag ville också ha möjligheten att prova på att jaga älg så jag såg till att också skjuta upp för högvilt. Det var inte helt lätt men jag klarade det, säger hon och ler. 
Samma höst provade hon på att jaga älg men det var inte hennes melodi. 
– Nej, inte älg. Det är för tråkigt. Det händer för lite. Nu har jag provat på det. Herregud. Sitta blick stilla i flera timmar och bara vänta och allt som oftast händer ingenting, säger hon. 
Hon har istället fastnat för småviltjakt. Ett par dagar innan har hon varit ute i skogen i hopp om att hitta skogsfågel. 
– Den jakten kan jag styra själv. Jag bestämmer själv när jag vill gå ut och jag bestämmer själv var jag vill jaga och när jag vill åka hem. Skogen ger mig en frihetskänsla och jag vill att jakten ska kännas likadant, säger hon. 
Hjärtat klappar ändå hårdast för harjakten. Den här dagen har hon fått låna stövartiken Vera av kompisen Leif Claesson. Han bor i byn Mjöfjärden och han har genom åren fött upp en rad fina hamiltonstövare. 
– Och det här är vackra Vera, säger Sargit och stryker den tioåriga tiken på huvudet. 
Efter en kilometerlång promenad kommer vi fram till en liten skogsglänta. Hon kontrollerar att hundpejlen fungerar. Sedan släpper hon lös Vera som försvinner in i skogen. Rätt snart åker tändstickorna fram och hon letar fram en påse med tändved som har fått följa med i ryggsäcken. Veden som ligger under bar himmel har fått en rejäl dusch av regnet. Kärnan i den är ändå torr och röken som bildas bär på doften av tjära. 
– Här trivs jag. Skogen har alltid varit min plats. När jag var liten och det gick åska fanns det några som gömde sig i garderober eller på andra ställen när de blev rädda. Jag för min del kunde istället söka skydd i skogen. Här fanns tryggheten, berättar hon. 
De flesta som jagar och som tar jägarexamen är män. Många är också betydligt yngre än Sargit Sundberg. Hon formar händerna runt den blå muggen. Det varma kaffet värmer inte bara inombords.
– Jag tänker nog inte så mycket på min ålder. Det har jag väl aldrig gjort. Men man blir ju påmind när vänner och människor runt en försvinner, säger hon. 
I skogen vill hon vistas så länge som det bara är möjligt. 
– Jag försöker meddela barnen när jag går ut så att de vet om det. Ofta är jag helt själv när jag går i väg. I dag var det trevligt att ha sällskap, säger hon samtidigt som hon möblerar om lite bland vedträna i elden. 
Den tioåriga tiken gör det som står i hennes makt men till sist återvänder hon. Hon belönas med en kanelbulle innan det är dags för hemfärd. 
Tre timmar i skogen är enligt Sargit Sundberg väl investerad tid. 
– Jag skulle inte kunna vara utan de här stunderna. Skogen hjälper mig att hålla mig frisk, säger hon. 
Sedan kopplar hon Vera och lägger geväret över axeln. 
– Bättre jaktlycka nästa gång, säger hon och styr stegen mot bilen.