– Man ska starta och sluta dagen med ett leende, säger han och bjuder på just det- ett brett leende, ett glatt garv med mycket värme. Rätt man på rätt plats, säger anhöriga om honom och hans uppskattade roll i ett sammansvetsat jobbgäng på Bergvikens vård och omsorgsboende.
Att göra livet gott för den som flyttat till ett boende är en viktig uppgift, säger Mustapha som är född i Cacablanca i Marocko för 36 år sedan.
– Jag växte upp hos min mormor där och det tror jag formade mig, säger han med hänvisning till yrkesvalet. Han kom som 20-åring till Sverige och läste SFI i åtta månader. För att snabbt lära sig svenska var han väldigt fiffig.
– Jag skrev in mig på en kurs i franska med svenska deltagare. Franskan kunde jag bra sen tidigare men grejen var att läraren ju översatte så detaljerat den svenska delen, jag lärde mig mycket på det säger han.
Vårdyrket kom han in på via en kamrat och har nu 15 års erfarenhet. För många vårdtagare och deras anhöriga är och har han varit en trivsam klippa att luta sig mot. Ett exempel är Laila Wikström som bodde en längre tid på boendet, svårt sjuk i den grymma muskelsjukdomen ALS vilken ändade hennes liv i våras.
– Att fokusera på det positiva hos en sjuk person är viktigt för mig och mina arbetskamrater. Bit för bit lär man känna varandra och får en relation, det är spännande. Man måste kunna leva sig in och våga bjuda på sig själv, man får vad man ger, säger han eftertänksamt.
Att alla människor är olika betyder utmaningar men samtidigt så är alla så lika med samma behov konstaterar han:
– Ålder spelar ingen roll och inte heller vart du kommer ifrån, Marocko eller Pajala - vi har alla samma behov.
Laila minns han med saknad och glädje:
– Hon var speciell, så positiv. Jag minns när hon ringde inför att hon skulle flytta hit. Första frågan, som jag aldrig tidigare fått av något vårdtagare var "finns det internet"? Då förstod jag att det skulle bli en rolig bekantskap.
Att kunna skoja i en tillvaro som också inramas av sjukdom och tunga stunder är viktigt, förklarar Mustapha:
– Det är något vi alla fokuserar på i vårt arbetslag och vi diskuterar mycket i gruppen för att alla ska vara insatta i hur våra patienter har det.
Att kunna ta saker på allvar är förstås viktigt men bus och upptåg är också ständigt närvarande. När Laila inte längre kunde äta och dricka utan hänvisades till näringslösning, via slang i magen, visste han på råd för att vända det något att skratta åt trots att en så viktig del av en människas välbefinnande fallit bort.
– Hon älskade sushi och tyckte om vitt vin. Då skrev jag det på påsarna, säger han och ler brett.
Fotnot: Berättelsen om Laila har godkänts av hennes anhöriga.