Mer om Vita duvan:

Här är några av fångarna som satt inlåsta i Luleå

Bildextra: Så såg det ut i Vita duvan

Artikelbild

| Peder satt inlåst på Vita duvan 1979, samma år som verksamheten upphörde.

På baksidan av träbyggnaden fanns en dörr som ledde in till en väntande fängelsevakt. 1979 stod den då 20-årige Peder Nylander naken inför granskande blickar och tvingades blotta alla potentiella gömställen för narkotika på sin kropp innan KVV-dressen åkte på.

Under promenaden mot cellen i den niokantiga tornbyggnaden fick han en tyst varning om vad som väntade om han inte skötte sina uppgifter i disciplinfängelset.

– Det fanns en cell där dörren alltid stod öppen när du blev inskriven. Där inne stod en säng med spännbälten, du visste att du hamnade där om du inte lydde. Då fick du ligga där till du skötte dig, berättar han.

Nylanders vistelse blev tre månader efter olovlig körning och rattfylla, mycket längre straff än så var ovanliga på Luleåfängelset. Stadens "ruffel" turades om att sitta inne och det var oftast välbekanta ansikten som checkade in i något av de 37 rummen.

Artikelbild

| Peder satt inlåst på Vita duvan 1979 och minns tillbaka på tiden genom att bläddra bland bilder i arkivet.

Till en början parades fångarna ihop och fick dela cell i tornbyggnaden innan någon av enkelrummen i "nya byggnaden", som öppnades 1892, blev lediga. I tornbyggnaden fanns bara små fönster, som dessutom var placerade högt upp på den metertjocka väggen.

– För att kunna titta ut var jag tvungen att ställa en stol på bordet och hoppa upp till fönstret för att krypa ut och se kvällshimlen, säger Peder Nylander.

Artikelbild

| Peder satt inlåst på Vita duvan 1979

7 juli 1856 skrevs den första fången in på Vita duvan och när Peder Nylander besökte fängelset hade 123 år av verksamhet passerat.

– När de slog igen celldörren på kvällen rasade murbruk från väggen och eftersom det var arbetstvång på kåken var du tvungen att börja varje morgon med att sopa upp allt efter gårdagens stängning.

Artikelbild

Innan Vita duvan stängde höll fängelset bokstavligt talat på att rasa ihop.

– Det var så gammalt och nedgånget fängelse att du kunde ta dig ut om du bara var på rastgården. De hade satt stöttar på insidan av planket för att det inte skulle rasa ihop – och då var det bara att springa över, berättar Nylander.

Under hans månader inlåst var det flera av hans vänner som rymde, trots att de inte hade långa straff att avtjäna. Det blev en sport att ta sig ut i frihet och på kvällarna kunde han höra ljudet av såg mot fönstergaller.

– Man hörde från cell till cell hur det sågades och det var som att se löven spricka ut på björkarna – ett ljud av våren. Folk ville ju ut lagom till våren.

När vi besöker fängelset igen, nästan 40 år senare, har Peder Nylander fått ordning på sitt liv. Han minns tillbaka på det trånga utrymmet där han satt och drömde sig ut samtidigt som han pekar upp mot fönstret som var hans glugg mot friheten. Därifrån kunde han se Bergnäsbron och trädtopparna på Bergnäset.

– Det var verkligen inget lyxfängelse och du blev inte behandlad så heller. Det var upplåsning på morgonen och när du gick ner och fikade på morgonen visiterade de rummen, var det ostädat fick du städa. Vägrade du låste de inte upp dörren nästa dag, då fick du sitta inlåst med en kaffekopp, berättar han.

Var det tufft?

– Ja, i jämförelse får man säga att det var det. I ett svenskt fängelse i dag kan du ju på egen begäran be om att bli isolerad.

Men det var sällan bråk eller tuppfäktning bland internerna.

– Det var en mycket familjär stämning, alla kände alla. Luleå är en liten stad och det fanns plitar vars söner också hade lite problem, säger Nylander.

Det var ingen kamp om att uppnå status där inne?

– Nej. I och med att det nästan bara var Luleåbor hade du samma status där inne som ute på gatan bland de kriminella. På fängelser i södra Sverige är du totalt okänd och då måste du visa vad du går för på ett annat sätt.

Det fanns dock en kategori som utmärkte sig. På vinterhalvåret märkte Peder Nylander en ökning av finska medborgare i rummen intill. Kriminella "luffare" som blivit utvisade ur landet återvände för att bli inlåsta på Vita duvan eller på anstalten i Haparanda.

– De ville ju dit, de ville sitta varmt under vintern. Och i verkstaden fick de betalt för varje nät de knöt, säger Nylander.

I "disciplinkåken" var det arbetstvång och många blev specialister på att utföra det snålt betalda arbetet. I fängelsets verkstad knöts flöten och sänken fast i nät och de intagna betalades per färdigt nät.

– Finnarna tog med sig nät in i cellerna för att kunna sitta hela nätterna, det var ingen av oss andra som var intresserad av mer än pengar till cigaretter, säger Peder Nylander.