– Om dammen brister skulle konsekvenserna vara värre än efter en kärnvapenbomb, säger Nahdir Al-Ansari och pekar ut på kartan hur den jättelika vågen kommer att dra fram över landet.
Mosul är en stad invid floden Tigris i norra Irak. Här lät Saddam Hussein bygga en gigantisk damm på 1980-talet – tvärtemot vad han råddes från vetenskapligt håll. Bergarten är av sådan karaktär att den löses upp av vatten. Men Saddam Hussein ville gynna den del av landet där han själv vuxit upp och en damm skulle betyda både elektricitet och möjlighet till bevattning i jordbruket.
Nahdir Al-Ansari var en av dem som varnade honom.
Det visade sig snart att dammen inte höll tätt. Konsekvensen är obeveklig – när det gått tillräckligt lång tid kommer dammen att rämna.
Det som händer då går nästan inte att föreställa sig (se vidstående faktaruta).
– Det blir en katastrof, säger han allvarligt.
Han tillhör ett internationellt nätverk av ingenjörer som bevakar utvecklingen. I våras anordnade han tillsammans med kollegor på LTU en konferens i Stockholm där dammexperter från hela världen träffades för att gemensamt försöka komma närmare en lösning. Just nu testar ett bolag täta dammen, men han tvivlar på att det lyckas. Troligtvis behöver man bygga ytterligare en damm nedanför den befintliga. Men det gäller att få Irak att vilja satsa pengar på det, något som är svårt då landet befinner sig i krig.
Nahdir Al-Ansari besitter en unik kompetens i och med att han känner till området och förhållandena. Han var nämligen en av de ledande experterna i Irak vid den tid då dammen byggdes.
Som professor inom jord- och bergbyggande var han en värdefull kunskapskälla för Saddam Hussein.
Då och då blev han kallad till möten hos presidenten. Möten som föregicks av långa procedurer, då han måste legitimera sig med flera olika id-handlingar, tömma alla fickor, sitta och vänta i timmatal och köras runt i minibuss med svarta rutor. Ingen fick veta var presidenten höll hus.
När Saddam Hussein kom in i rummet reste sig alla upp.
– Han var en väldigt hård man. När han pratade med sin regering var det som att se ett lejon sitta och diskutera med kycklingar.
Han behövde experternas råd, men de fick välja sina ord noggrant för att inte misshaga honom.
En dag fick han beskedet att Saddam Hussein ville göra honom till minister i sin regering. Han vägrade, han ville inte gå in i Baath-partiet.
Nahdir Al-Ansari var en välkänd man i Irak och fick ofta uttala sig i nyheterna.
– Men jag hade en ”stor mun” och jag var ofta kritisk.
Ett exempel var när Saddam Hussein hade en konflikt med befolkningen i södra delen av landet och skulle straffa dem för det. De drog sig ut i träskmarkerna och gömde sig. Då ledde han ut vatten från träskmarkerna för att han skulle kunna köra in med militära fordon.
Nahdir Al-Ansari och andra vetenskapsmän förklarade att det var dumt – att det skulle leda till att det kom in saltvatten istället.
1995 höll det inte längre. Han hade skrivit den årliga årsrapporten på universitetet i Bagdad. Tre kvinnliga anställda med kopplingar till högt uppsatta män i Irak hade inte skött sina arbetsuppgifter. En av dem var gift med livvakten till Saddam Husseins son.
Ryktet om att profesorn hade kritiserat de anställda nådde Saddam Hussein och hans son.
– Min pappa hade några högt uppsatta vänner i Baath-partier och de rådde mig att fly omedelbart.
Att resa ut ur Irak utan särskilt tillstånd var inte möjligt, men det slumpade sig så att han hade fått i uppdrag att besöka en av sina doktorander som befann sig på universitetet i det angränsande landet Jordanien.
Han satte sig på bussen med 100 dollar gömda i strumporna och åkte till Jordanien samma dag.
– Jag vågade inte ens säga något till min mamma, berättar han.
I Irak lämnade han också sin fru och sina två vuxna söner.
Nadhir Al-Ansari stannade i 12 år i Jordanien, där han fick i uppdrag att etablera ett vetenskapsinstitut. Han vågade inte återvända till Irak och han kunde inte träffa sin familj. Förhållandet med hustrun tog slut och han gifte om sig.
Först när Saddam Husseins regering hade fallit reste han till Irak för att hälsa på.
– Jag visste inte att det fortfarande fanns extremister som ville döda mig.
En dag lånade han ut sin bil till sin son.
– De tog fel på honom och mig och sköt honom till döds, berättar han sorgset.
Även i Jordanien försämrades läget. Extrema muslimer började få mer inflytande.
Han upptäckte en muthärva vid universitetet i Jordanien och det blev droppen. År 2007 bestämde han sig föra att ännu en gång fly. Denna gång till Sverige, där Migrationsverket placerade honom på flyktingförläggningen i Boden.
Efter en veckas sysslolöshet erbjöd han sig att jobba gratis åt Bodens kommun. Där höll man på med bygget av Boden Arena och behövde en lösning på dräneringen. Han fick tre månader på sig att komma fram till ett förslag, men redan efter en månad gav han dem kartorna och skissen på hur de skulle göra.
– Jag sa att det var ett nybörjarjobb och att jag vill ha något mer utmanande, berättar han leende.
De uppmuntrade honom att kontakta Luleå tekniska universitet, där han sammanfördes med professor Sven Knutsson.
– När man får ett sådant samtal så vet man ju ingenting. Men jag tänkte att jag får väl träffa honom och se vad det är för en figur. Sedan visade det sig att han var kolossalt ambitiös, driftig och initiativrik, berättar Sven Knutsson.
Nadhir Al-Ansari största problem när han började var att betala bussbiljetterna mellan Boden och Luleå – bidraget han levde på räckte inte och Sven Knutsson fick gå in och sponsra.
– Men efter någon månad sa Sven: "Varför börjar du inte jobba heltid hos oss och så flyttar du till Luleå?" Jag blev väldigt lycklig, säger Nahdir Al-Ansari.
Sven Knutsson har aldrig ångrat beslutet.
– Han har varit en jätteinjektion i verksamheten. En topprekrytering.
Idag är de vänner och umgås privat.
– Sven är mer än en vän. Han är en bror för mig, säger Nahdir Al-Ansari.
Nahdir Al-Ansari fyller snart 70 år och bor med sin fru på Björkskatan. Några planer på att gå i pension har han inte.
– Om jag slutar jobba kommer jag dö direkt. Det är min hobby att skriva vetenskapliga artiklar och publicera dem, så därför gillar jag mitt jobb mycket, säger han leende och tänder en cigarett innan han vandrar bort genom Regnbågsallén.