Alfagruppen jobbar med alla typer av kemiskt beroende – alkohol, narkotika och läkemedelsmissbruk. Det första patienterna gör när de kommer är att erkänna att de är alkoholister, narkomaner eller läkemedelsmissbrukare.

– Beroendesjukdomen är förnekelsens och skammens sjukdom. Men utan sjukdomsinsikt är det svårt att jobba med sig själv och tillfriskna, säger Peder Lundgren.

Många har bilden av att en alkoholist är den som sitter och super på parkbänken. Inte en person med jobb, ordnad ekonomi och körkort.

– Men det stämmer inte, du kan ändå vara alkoholist. Parkbänken kan man ha hemma hos sig själv eller på krogen.

Att det är lagligt att dricka alkohol i Sverige gör att det kan gå ganska långt innan du behöver erkänna för dig själv att du dricker för mycket, förklarar han.

– Det är när drickandet ger negativa konsekvenser i ditt liv, och du ändå fortsätter dricka, som du har utvecklat alkoholism.

Han vet för han har själv varit där. Det första han säger när han träffar en ny grupp och alla ska presentera sig för varandra är: ”Jag heter Peder och är alkoholist.”

Forskning visar att ett alkoholberoende till cirka 50 procent kommer sig av genetiskt arv. 50 procent beror på miljön.

Att växa upp i en miljö där man aldrig pratar om känslor är en stark riskfaktor, berättar han.

– Känslorna blir inlåsta i en kista och bearbetas aldrig.

För egen del tror han att han hade det i generna. Både på hans mammas och pappas sida fanns alkoholister ett släktled tillbaka.

– Redan första gången jag drack som 15-åring blev det för mycket och jag måste in på sjukhus och magpumpas.

Två gånger greps han för rattfylleri. Men det gick många år innan han sökte behandling. Han hann skaffa både arbete och familj och på fritiden dömde han hockey på elitnivå. Han drack mest på helgerna och allra mest i perioder när han inte dömde hockey.

Hans dotter var åtta månader när Peder Lundgren lämnade henne och mamman.

– Jag insåg nog att jag inte skulle klara av ansvaret och såg helt enkelt till att jag åkte ut.

Han minns hur lögnerna och ångesten tog över hans liv.

Han kunde lova att hälsa på sina föräldrar på lördagen. På fredagen efter jobbet skulle han belöna sig själv med en pilsner. Det urartade och han kom hem klockan tre på natten helt utslagen.

Nästa dag när han vaknade skrek kroppen efter mer alkohol och han var tvungen att ringa till sina föräldrar och hitta på en ursäkt för att inte komma.

När han slutade som hockeydomare tappade han helt kontrollen.

– Alkoholism är en progressiv sjukdom och för mig gick det väldigt fort utför på slutet.

När mamman till dottern begärde enskild vårdnad blev han hotfull. Han dömdes till kontraktsvård med behandling hos Alfagruppen. Då var han 42 år gammal.

– Första gången jag satt här för att delta i gruppterapin kändes det som att livet var slut. Men jag fick hjälp att hitta verktygen att tillfriskna.

Efter behandlingen fortsatte han att vara aktiv i självhjälpsgrupper. Några år senare gick han utbildningen till alkohol- och drogterapeut på en folkhögskola i Stockholm.

– Nu har jag världens bästa jobb, slår han fast.

I varje ny grupp han möter, kan han se samma hopplöshetskänsla hos deltagarna som han själv hade. De kan vara skakiga av abstinens och högröda i ansiktet. Men på bara några veckor brukar det vända.

– Efter fem veckor kan de se tio år yngre ut och sprudla av hopp.

Dagarna i Öjebyn fylls av föreläsningar, meditation, skriftliga uppgifter och redovisning i grupp då de ger varandra feedback.

– Vi pratar mycket om känslor och berättar om saker som vi har gjort under alkoholens inflytande. Sådant som vi inte har berättat för någon tidigare.

Några har slagit sin sambo, många har svikit sina barn eller kört bil berusade.

En del, framförallt kvinnorna, har själva utsatts för psykisk eller fysisk misshandel under den tid de har missbrukat.

– För att bli fri från sitt beroende krävs total ärlighet, att jag tar ansvar för mina handlingar, att jag ber dem jag har gjort illa om förlåtelse och gottgör dem. Men också att jag förlåter mig själv.

Fortfarande finns det händelser i livet som Peder Lundgren skulle önska aldrig hade inträffat. Men idag har han inte ångest för dem längre.