När Alexandra Pascalidou gick hemifrån på morgonen den 2 februari hoppades hon säkert att hennes nya debattprogram i radion skulle väcka intresse och diskussion – även om det var tablålagt en söndag. Men hon hade knappast anat att det skulle leda till en sådan kritikstorm. Detta sedan Pascalidou underkänt debattören Alice Teodorescus erfarenheter av rasism eftersom hon var för vacker, vit och välklädd för att veta något om detta.

Till slut tvingades Sveriges Radio be om ursäkt.

Sedan var det Soran Ismail som får ta time out under hela valrörelsen. Han anses för politisk för att vara sidekick i P3:s Morgonpasset eftersom han inte gillar Sverigedemokraterna.

Det är ett valår och Sveriges Radio verkar nu minst sagt oroliga för att inte framstå som tillräckligt opartiska.

Men detta är knappast något nytt problem.

Pascalidou själv skriver kolumner i tidningen Metro. Ska man ha programledare som är helt opartiska borde hon inte alls ha kommit i fråga. Hon kanske också – likt Ismail – borde göra time out under valåret? Det är liksom ingen nyhet att inte hon heller gillar Sverigedemokraterna. ”Det börjar med fagra tal och slutar med folkmord”, skrev hon till exempel i en Metrokolumn häromåret om just SD.

Men jag tror inte att det är rätt väg att gå att nu börja bannlysa fler journalister. En del av medieutvecklingen de senaste åren har varit att kolumnister av olika slag får ett allt större utrymme, både på ledarsidor och på nyhetsplats. I grund och botten är det något sunt att vi inser och erkänner att även journalister har politiska åsikter.

Enligt en undersökning från Göteborgs universitet som gjordes för två år sedan sympatiserade mer än åtta av tio journalister inom public service med de tre rödgröna partierna. Självklart får det konsekvenser för vilka frågor som ställs i olika samhällsprogram – och vilka frågor som inte ställs – även om ingen av dem tydligt deklarerar sina egna politiska idéer.

Kanske borde vi helt enkelt sluta låtsas att journalister är opartiska och låta frispråkiga debattörer också vara programledare? Så länge Pascalidous åsikter, som sällan eller aldrig ligger till höger på den politiska skalan, också balanseras upp av någon som har en annan världsbild?

Public service-företrädare har ofta en oerhört hög svansföring. De bär demokratin på sina axlar. Utan dessa radio- och tv-kanaler vore vi utelämnade till barbariet.

Jag är inte så säker på det. Dels för att det har visat sig ha svårt att ha den där opartiska hållningen som man strävar efter. Men att låta åsikterna ta ännu större plats i skattefinansierade medier är inte heller alldeles enkelt.

Dels finns det gott om andra medier. Den privata talradion har visserligen inte blivit någon större succé – men det är förstås svårt att avgöra hur stor undanträngningseffekt P1 har. Bland de privata tv-kanalerna finns allt ifrån de med ren underhållningsinriktning till de med mycket höga intellektuella ambitioner. Framför allt finns det en lång rad dagstidningar med både nyheter och politisk debatt. Plus förstås alla de tidskrifter och böcker som ges ut i landet.

Nej, att Sverige är en demokrati är varken Sveriges Radios eller Sveriges Televisions förtjänst.