Läs mer: Läs svaret från landslagsledningen (PLUS)
Till skillnad från många andra maskiner är det inte är olja, plastmassa, järn eller trä som processas i den utan det är människor. Människor av kött och blod som har känslor, åsikter och viljor, som är delar i olika sammanhang, som är någons mamma, pappa eller kusin och just nu också människor i behov av hjälp. En annan skillnad mellan denna maskin och många andra är att den inte är konstruerad av skruvar, kugghjul och tändstift utan det är också människor som utför processerna. Det är människor som ger hjälpen. Jag är en sådan människa. Jag är sjuksköterska och jag jobbar på Ortopedkliniken på Sunderby sjukhus.
Det finns en likhet mellan denna maskin och många andra och det är att den inte tål hur hög belastning som helst. Kugghjulen kan bara snurra med en viss hastighet, en viss mängd material kan bara gå igenom processerna åt gången, sjuksköterskorna kan bara dela piller till 100 procent av sin förmåga, undersköterskorna kan bara assistera vid dusch till 100 procent av sin förmåga, läkarna kan bara byta höftkulor till 100 procent av sin förmåga och dela piller, assistera vid dusch och byta höftkulor är långt ifrån det enda vi gör! Tänk er allt en normalt fungerande, frisk människa gör under en dag fast nu att någon annan utför detta åt denne plus åt sju andra personer. Lägg dessutom på detta läkemedelsadministration, förberedelser inför och utförande av operationer, provtagningar, undersökningar, såromläggningar, materialbeställning, telefon- och mejlkontakt med andra instanser i vårdkedjan, deltagande på olika möten och en stor, stor mängd dokumentation och administration. Vi gör så mycket och dessutom gör vi allt detta hela tiden beroende av varandra. Där den enes arbete slutar vidtar den andres. Patienten måste duscha för att få komma upp på operation och få sin trasiga höft åtgärdad och efter operationen måste hen få vissa piller för att må bra. Och nog vore det väl skönt att få duscha i alla fall en gång till innan det är dags att skrivas ut? Det är således ett väldigt komplext och skört maskineri. Hur det blir med den där duschen får vi helt enkelt se ...
Saken är den att vi just fått veta att ett projekt kring framtagandet av en ny schemamodell har fått avslag. Ett projekt som hade som syfte att minska arbetsbelastningen och där med locka nya medarbetare till oss samt få redan anställda att vilja stanna kvar.
Ortopedkliniken är en av de kliniker som tampas allra hårdast med bristen på personal. För att hålla maskinen igång och producera mesta möjliga vård, av högst möjliga kvalitet krävs nämligen X antal huvuden och par händer och väldigt många av dem fattas just nu. Av våra egentliga 43 vårdplatser kan vi bara ha 28 öppna. Problemet är inte det att dessa huvuden och par händer över huvud taget inte existerar utan de finns bara på andra håll. På ställen där arbetsvillkoren är drägligare, många gånger till och med helt utanför hälso- och sjukvården.
Ja, jag har med egna öron hört sjuksköterskor som berättat att de på grund av arbetsbelastningen ångrat sina yrkesval och det är verkligen hjärtskärande! ”Ja men ni har ju valt det själva!” är inte ovanligt att få höra och det är helt sant. Jag har valt mitt yrke, ett yrke som handlar om att hjälpa och ta hand om andra människor. Jag har dock inte valt att måsta göra detta till vilket pris som helst och jag har inte valt en bransch där förändring och utveckling är strängeligen förbjuden!
Det här projektet var således jag och alla mina kollegor varit väldigt entusiastiska till men nu har alltså landstingsledningen sagt blankt nej. Till vilken nytta undrar jag? För att spara pengar? Vilka pengar? De pengar som nu går till övertidsersättning och inhyrandet av stafettsjuksköterskor eftersom det inte finns tillräckligt med personal för att fylla luckorna i schemat? De pengar som nu måste täcka skador orsakade av längre vårdköer eftersom den planerade verksamheten behövt minskas så drastiskt? De pengar som nu går till att patienter ”åker jojo” mellan hemmet-akuten-vårdavdelning eftersom det inte fanns möjlighet för dem att från början ligga kvar på avdelningen så pass länge att alla ”problem” kunde åtgärdas på en gång? De pengar som nu går till sjukpenning för vårdpersonal som drabbats av utmattningsdepressioner?
Jag och många med mig har jobbat så pass länge att vi såg detta komma för flera år sedan. Vad som dock förvånar är att mig veterligen har så gott som inget gjorts. Problemet ”ingen vill jobba hos oss” är känt men har det gjorts någon analys kring varför inte? Och utifrån kontentan av denna icke-analys vilka åtgärder har vidtagits? Samt utifrån dessa icke-åtgärder vilka resultat har uppnåtts?
Det jag kan se är att ännu fler valt att lämna ortopeden. Vi är nu nere på rekordlåg beläggningskapacitet dock inte rekordlågt beläggningsbehov. Patienterna finns kvar där! De klamrar sig fast vid britsen på akutmottagningen efter besked om att inte kunna bli inlagda trots att de inte kan stå på benen och de skickas hem nästan direkt från operationsbordet med en papperslapp om att ta stygnen på hälsocentralen om tre veckor. De rationaliseras med! De! Människorna!
Och vi, vi springer i 120 kilometer i timmen, vi tar inte rast, vi jobbar övertid, vi sover dåligt om nätterna. Varför? Jo, för att vi står inte ut med att det rationaliseras med människor! Så vi rationaliserar med oss själva i stället och vilken paradox är inte det?
Så nu kommer vi alltså själva (i stället för gnäll och protester) med ett förslag på en väg till att finna ett slut på detta. Ett förslag som vi, fotfolket, med vår erfarenhet av fotarbete har mycket förtroende för ska fungera och så får vi nej! Då vill jag fråga landstingsledningen vad ska ske i stället? Hur ska vi komma åter till 43 öppna vårdplatser? Och detta gärna med god nattsömn på köpet ...
Jag känner mig faktiskt kränkt! Känslan jag får är att jag är utbytbar. Att de idéer, sprungna ur flera års erfarenhet av verksamheten som jag kommer med i största välvilja för att gagna verksamheten inte anses värdefulla. Att det inte spelar någon roll att just jag faktiskt håller en avskedsansökan i handen.
Jag är ett kugghjul i en maskin, har ni i landstingsledningen något på lager att byta ut mig med? Hur många har ni? Jag är inte den enda som står med det där pappret i handen. Maskinen är väldigt trasig. Vem ska ta hand om brutna höfter när alla kugghjul ramlat av?
Personal på ortopeden, Sunderby sjukhus genom Emmy Strandell