”Tystnaden är kuber av squash som fräter i olja.” Citatet är hämtat ur Elin Bengtssons roman ”Rosenregimen” men skulle lika gärna kunna komma ur någon hyllad dansk diktsamling. Bengtssons prosa dryper av poetiska utsagor. För sin förra roman ”Ormbunkslandet” (2016) nominerades hon välförtjänt både till Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris i kategorin bästa ungdomsbok. Den som inte har läst boken har spännande läsning framför sig. Bengtsson har en förmåga att hitta ämnen som överraskar och kombinera det med ett precist och övertygande språk.

”Rosenregimen” handlar om Niko från landsbygden som flyttar till stan och börjar plugga genusvetenskap på universitetet. Efter att ha sprungit ihop med Emmy på en buss befinner hon sig snart insnärjd i en relation som hon inte vet hur hon ska hitta ut ur.

Boken är skriven i korta tagningar. De flyttar ihop efter några veckor och snart visar det sig att de har väsensskilda behov och önskningar. Emmy vill ha ordning, klara besked, hemmakvällar. Niko vill inte bestämma så mycket, ta det som det kommer, festa. Relationen skildras på ett sätt som gör att åtminstone jag växlande känner med båda karaktärerna.

Niko och Emmy dras snabbt in i en spiral där ingen av dem mår bra. Ändå stannar de hos varandra. Någon skulle kanske säga att de har olika anknytningsmönster. Exakt vad som gör Niko så beroende av relationen till Emmy förblir osagt, men något är det. Till vännerna Jonas och Jonas kan hon inte säga som det är, förhållandet förvandlas till en sörja av skam och hemligheter.

”Varje kärlek är en liten totalitär regim”, skriver Bengtsson och boken är rakt igenom ett undersökande av tvåsamheten och ett ifrågasättande av den. ”Jag skriker att det inte spelar någon roll vad jag säger, hon tror mig ändå inte, skulle hon ens tro mig om jag låste in mig i lägenheten med henne och aldrig mer kom ut? Sen börjar jag gråta igen, trots att hon inte hunnit sluta än, trots att det är emot systemets regler.”

Niko förlorar fotfästet, lägenheten känns instängd och hon önskar att grannarna ska höra deras gräl för att slippa vara ensam med relationen. Det är sorgligt. Glappet mellan det som är och det som skulle kunna vara. Avståndet mellan språkets ”jag älskar dig” och verkligheten. Oförmågan, viljan och beroendet. Allt finns där. Trovärdigt och mästerligt skildrat. Bengtsson har träffat mitt i prick också med denna bok.