Han hade nyligen blivit pappa och varit med vid förlossningen. Han var djupt berörd över detta märkliga att det kommer ut en ny människa! Samtalet gick fram och tillbaka mellan oss. Rösta? Han visste inte vem som skulle få hans röst. Han kände sig förvirrad och var så trött på käbblet mellan partierna. Så ung och har redan gjort denna insikt, nämligen den att moralen tycks vara satt på undantag, det där inom oss som utgör samvete och ideal.

Jag har den dåliga ovanan att slå upp locket på datorn innan frukost. Sidan för SVT drar oemotståndligt in mig i nyhetsflödet, mest bestående av kaos och elände, härhemma som globalt.

Någonting börjar krypa in under skinnet. Det drar kallt. Politiker framställs som hycklare och det är Kommentatorerna som ”avslöjar” deras dolda strategiska agendor. Mats Knutsson har en egen väljarbarometer som presenteras på SVT Pejl med orden: ”Ni har väl inte missat vår senaste grej? Försök pussla ihop en regering och få kommentarer på ditt förslag av Mats Knutsson.”

Kan vi inte tänka själva? Varför ska vi leka politiker och bli kommenterade av gurun Mats Knutsson?

Häromdagen var det dags igen. ”Experten” Fexeus får i detalj analysera Isabella Lövins minsta tumrörelse.

Vi är långt borta från visioner, engagemang, fotfäste när det inte tillåts att vara nervös inför en utfrågning/mangling. Fexeus briljerar. Lövin blinkar för mycket! Kanske var det någon lampas fel, garderar han sig, för att strax fortsätta i sin egen expertroll. Titta! Lövin rör tummen på handen! Hon bygger en mur runt sig! Hon visar inte ”den trovärdighet och engagemang som vi vill se hos en politiker!”. Budskapet blir att Isabella Lövin med sitt blinkande (som nyhetsankarna inte uppfattade) är en nervös person som vi inte kan ta på allvar.

I vems intresse visades detta? Jag, som inte är miljöpartist, utan en människa precis som Isabella Lövin, får ont i själen när det tydligt framgår att det inte räcker med att vara just det.

Jag har nyligen läst om Ludvig Igras bok, från 2002, ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet”. Den handlar i stort om att medkänslan ständigt måste återerövras:

”Det finns ingen möjlighet att förutsäga vem som kommer att bevara sin medmänsklighet, och vem som kommer att ge efter för yttre såväl som inre krafter som proklamerar en ”ny” moral. När man väl givit efter och underordnat sig en av samhället sanktionerad omoral tvingas man också, för sin sinnesfrids skull, att driva sitt samvete och sina ideal baklänges in i ett rättfärdigande av grymhet mot medmänniskan”.