Kärnkraftsomröstningen 1980 blev en vattendelare, både för landet och för Åsa Moberg. Hon säger upp sig på Aftonbladet när hon inte får ta ställning i sakfrågan, ens som krönikör. Och den, enligt sossarna, ”flummiga miljövänstern” på 70-talet får rätt på så gott som alla punkter. Till exempel kalhyggena som var Åsa Mobergs första riktiga strid som publicist.

Numera är skogsbruket betydligt justerat, mer på naturens egna villkor. Hon har gett ut ett tjugotal böcker, bland annat ”Simone och jag – Tankar om Simone de Beauvoir”(1996) och ”Adams bok”(1999) som skrevs tillsammans med sambon Adam Inczédy-Gombos om hans bipolära sjukdom. Efter flera års samlevnad blir det så galet att hon inte ser någon annan utväg än att lämna honom.

Hon hoppar av studierna som 16-åring i trots mot föräldrarna, särskilt mamman, som hon ständigt grälar med. Att läsa serier var inte bra i Åsas barndomshem. Mamma Ulla hade kulturella ambitioner i samtidens Lidingö. Allt som andades kulturell bildning blev ett rött skynke för den obstruerande tonåringen, som blir bekräftad av Pontus Hulthén på Moderna som tar in de nya amerikanerna. Nu finns serieteckningarna plötsligt i finrummet, med Lichtenstein och andra. Hon flyttar hemifrån och hem till den 17 år äldre fotografen Tor-Ivan Odulf i Vitabergsparken.

Paret kommer senare att flytta till Lekholmen i Dalarna. Lite större men fortfarande omodernt och utan indraget vatten. För att ta sig till fastlandet gällde båt på sommaren och snöskoter på vintern. På Lekholmen börjar hon måla för att Tor-Ivan vill det. Det finns inte plats för två författare, säger han, och tycker inte heller att hon är någon författare. Trots förmynderiet stöttar han henne i mycket och vägleder i kraft av sin ålder. Det är han som stryker i hennes debattartikel om Gunnar Myrdals förakt för de unga vietnamdemonstranterna. DN hade nobbat artikeln. Nu tar Aftonbladet den. Här inleder hon sin karriär som krönikör och samhällsdebattör.

De lever tillsammans i många år, fram till Tor-Ivans död 1988. Detta har hon skrivit om i romanen ”…om sorg och kärlek” (1991). Det är medan hon lever med Tor-Ivan som hon blir förälskad i Harry Schein. Hon har dåligt samvete men fortsätter att träffa honom tills han skiljer sig från Ingrid Thulin och inleder en ny relation. Men vänskapen består. Tiden på Lekholmen, förälskelsen, arbetet på Aftonbladet berättas det utförligare om i dagboksanteckningarna ”Kärleken i Julia Anderssons liv” (2011).

Åsa Moberg beskriver sina möten med kända personer respektfullt och till synes hederligt. Och även om det blir lite väl mycket namedropping så är det också sympatiskt. Hon måste ju ha sett och hört det mesta bland gräddan av Sveriges kulturpersonligheter under ett halvt sekel. Men inget skvaller i egenintresse någonstans. Det är befriande osentimentalt.

Kanske blir det lite för mycket av kronologisk rapport om livet, lite tamt och utslätat. Priset för att inte hänga ut någon? Men ibland glimrar språket, i iakttagelser kring människor och natur. Särskilt i Dalarna, i obygden väster om Sälen, vintrarna, isarnas och snöns variationer.

Här är hon verkligt närvarande. Åsa Moberg som poet! Den sidan har inte vi mött tidigare.