Jag har i stort sett skrattat åt denna humoristiska läckerbulle allt sedan dess, vilket förstås inte är så svårt då jag tycker Monarkin är så vansinnigt mossig.

Nyss hemkommen från en resa till Loiredalen i Frankrike kan jag konstatera att inte bara Sverige utan hela Europa formligen översvämmas av yster eufori över bröllopet mellan prins Harry och en amerikansk skådespelerska vid namn Meghan Markle. ”Prinsbröllopet” skildras inte bara i den kolorerade pressen som frossar i mer eller mindre smygtagna bilder. Även tevemediet hänger på. I Frankrike – som ändå hade förståndet att sparka ut kungadömet redan 1789 – hade fem tevekanaler vigt aftonen åt vigseln – och med seriösa miner satt experter och diskuterade vad som skedde, vad som sades, vilka som var där men kanske i ännu högre grad vilka som inte var där. Det var idel ädel adel. Överklassens herrar i strikt jacket med matchande väst, damerna i hattar som alla ville överglänsa varandra. Där var crème de la crème från Hollywood. Plus David Beckham förstås. Och längs kortegevägen stod så folket bak kravallstaket och viftade med pappflaggor i hopp om en glimt från de upphöjda innan det bar hemåt till sina uppvärmda sausage roles och ljummen pilsner.

Och jag undrar hur det kan komma sig att denna medeltida kvarleva ännu i så hög grad tycks fånga vår fantasi. Eller vårt behov av glamour. Inte för att monarkin längre har något reellt politiskt inflytande, men nog böfvelen ger den signaler om överhet och klass som något naturligt i vårt samhälle, vi ska inte inbilla oss något annat. Lyckades jag uppsnappa en endaste liten viskning om vad detta i grunden handlar om? En ringaste antydan om vilka som i grunden pröjsar för kalaset? En liten försiktig dissonans i den allmänna lovsången? Icke.

Yppades, om än i marginalen, något om demokrati och jämliket? Du skämtar!

Och så läser jag att i vårt kära Svedala har en rapport just landat som fastslår att den faktiska kostnaden för kungahuset är cirka 1,1 miljarder årligen – alltså runt 8 gånger så mycket som apanaget på 137 miljoner. En summa som motsvarar 2 500 sjuksköterskor eller 2 300 poliser. Summan är höftad då insynen i de kungliga finanserna är starkt beskuren. Det där med transparens gäller som vi vet bara vanligt folk.

Kanske något att ändå ägna en tanke kring?