Bengt Pohjanens tredje självbiografiska roman ”Gränsgångare -68” är ytterligare ett bidrag till den rika litteraturen runt det ikoniska årtalet 1968. Bredden i kommentarer nu visar bredden i reaktionerna då. 68 var inte ett, det var legio förty vi var många. Bengt var präst i vardande och vandrade vägarna mellan medmänsklighet, filosofi, barnafostrande och myndighetsutövning. Allt under inflytande av en vildsint tidsanda som stormade ideologiska befästningar lika infernaliskt som korsriddarna.

Ibland blir det lite väl mycket av allt i denna hans nya roman, men tro mig, man står ut med allt. ”Gränsgångare” är nämligen en förskräckligt rolig bok. Pohjanens fenomenala sinne för skruvade anekdoter firar framgångar mest hela tiden, ”Varför kan jag aldrig hålla käft? Säg ett ord så drar jag en historia!”. De som påstår att 68 var en tid av tråkig dogmatism vet inte vad de talar om. Pohjanens möten och gärningar tycks besanna sanningen i utsagan om att fantasin för en stund kom till makten.

Samtidigt är det här en oerhört allvarlig bok, med en tillämpad medmänsklighet som jag kunde kalla både solidarisk och kristlig. Berättelsen om det gamla paret som äntligen får avbörda sig anklagelsen (falsk!) att som korpelianer ha offrat sitt barn är så rörande att inget stenhjärta orkar förhärda sig. Och hur deras uthållighet rymdes i några oöversättliga ord på meänkieli ”S´olekko olla menheen”. Eller för den delen episoden när Pohjanen ger absolution åt en av de ledande profetissorna i Korpelarörelsen och med denna snabba nåd ger henne tillträde igen, in bland människornas gemenskap.

Pohjanen var nog riktig präst ändå, en av få verkligt intellektuella präster, svår för biskopar och den månghundraåriga storstatlighet som byggt svenska kyrkan. Klart att det blev konfrontation, han nöjde sig ju inte med genomsnittligt myndighetsutövande precis, det blev lite av kulturrevolution bland läsarungdomar och predikningar, allt i tidens smått rasande anda. Att ta sig igenom alla väggar, överskrida varje gräns. Det har sitt pris, och vad gör man med den slutliga gränsen?

Det finns rader i ”Gränsgångare -68” som med sin förtätade och motsägelsefulla mystik åtminstone kommer mycket nära det outsägliga: ”Jag ser inte Gud och det är Gud jag ser. Jag hör inte Gud och det är Gud jag hör. Det är fruktansvärda ögonblick, därför att de är heliga och både grekiskans hagios och latinets sacer betyder både helig och fördömd”.

”Gränsgångare -68” rinner upp en kall februarimorgon 1984 men blickar mest mot det heta 1968, när tidsandan utsåg våra alternativ för de kommande årtiondena. Vilka nog var mer dialektiska än vi anat, om inte paradoxala är ett bättre ord.