Miller (född 1907) började som modell för att sedan ta klivet bakom kameran, bland annat som utsänd i olika delar av Europa under Andra Världskriget. Hon har fotat allt från flärd i Vogue till fasor i Buchenwald. Hennes gärning som modefotograf har eftervärlden inte gjort så mycket väsen av, eftersom det av förklarliga skäl hamnar i skuggan av hennes övriga gärning. Men flera av bilderna på Kulturhusets utställning visar på hur Miller djärvt suddade ut gränserna mellan det ytliga och det politiska. Som bildtexten till ett av de utställda fotografierna: ”Model wearing Digby Morton suit, shot through arch revealing bomb damage” (1941). Alltså en modebild av en kvinna i dräkt och hatt, fotograferad i en välvd öppning med ruinerna av sönderbombade hus i bakgrunden.

Ja, visst pågår livet och vardagen även under krigstider och ja, visst är mode något annat än ett uttryck för det egna jaget, visst säger mode något om sin tid.

Av Lee Miller fick jag lära mig betydelsen av det röda läppstiftet under 1940-talet. Nazisternas kvinnoideal var nämligen det naturliga och hälsosamt osminkade, och under ockupationen målade fransyskorna därför sina läppar knallröda som en protest och ett motstånd. Mode som politisk handling.

Artikelbild

| Krönikören Lina Stoltz om när mode blir till en politisk handling.

Att sjalen är ett laddat klädesplagg vet vi redan. I Iran har det vuxit fram ett uppror mot lagtvånget om täckta huvuden, där kvinnor klivit upp på elskåp i gatuhörnen och viftat med sina sjalar. Myndigheterna dömer aktivisterna till fängelse och har snabbt byggt om elskåpen så att de inte kan användas som podier. Så pass hotfullt är en sjal i händerna på en frihetslängtande kvinna.

I dagarna har en blus blivit uttryck för politisk aktivism, eller snarare själva rosetten på blusen. Plötsligt har inre strider inom Svenska Akademien engagerat alla från Statsministern till personer som inte vet mer än att akademien har något med Nobelpriset att göra.

Själv är jag som regel försiktig när det gäller manifestationer och petitioner av olika slag. Jag väljer noga, och vill vara väl insatt i frågor innan jag tar ställning. Kanske ibland alltför försiktig, på grund av min rädsla att i efterhand upptäcka att jag ställde mig på fel sida. Ty allt är inte alltid vad det synes vara. Eller för att tala med samhällsdebattören Alice Teodorescos ord: ”Jag tänker inte delta i ett poserande utan att ha all fakta på bordet”.

Sara Danius lämnade sitt uppdrag för att hon i sin roll som ständig sekreterare hade att hantera denna soppa av vänskapskorruption och maktspel. Fanns någon annan väg att gå? När de viktigaste spelarna nu råkade vara kvinnor: Frostenson och Danius, och läget var låst.

Det hela påminner om ett kulturelitistiskt Expedition Robinson där lag Syd bildar pakt mot lag Nord för att rösta ut varandra. Och när jag stiftar bekantskap med Sara Danius alter ego Gittan P Jönsson dyker det plötsligt upp en minnesbild av Robinson-Robbans blå man som dök upp i direktsändning och käkade upp lappen med vinnarnamnet.