Det vill säga från en fattig och efterbliven nation i norra utkanten av Europa till ett välmående och upplyst land, ett modellsamhälle för andra, spelar skolans utveckling en mycket central roll.

Viktiga brytpunkter i framgångsstoryn är 1842, folkskolestadgans år, och 1962, grundskolans tillkomst, 120 år av i stort sett oavbruten ekonomisk tillväxt och samhälleliga framsteg.

Folkskolan är alltså nu 175 år och det tar Norrbottens museum som intäkt för att låta det allmänna skolväsendet utgöra tema i årsboken för 2017.

Uppgiften är gigantisk på grund av ämnets omfång, på många sätt ser man att den blivit övermäktig. Ämnet har dessutom tillåtits växa långt utöver folkskoleavgränsningen, därför ger uppsatssamlingen ett spretigt intryck, det blir mer yta än djup. Men om man låter sig nöja med axplock ur den stora utbildningsberättelsen, långt större än folkskolan, så får man ändå en nöjsam läsning.

Många av uppsatserna är faktarika inom sitt område och andra är djupt personliga och speglar väl miljö och tidsstämningar.

När skolhistoria ses ur individnivå blir det oftast stor spännvidd på intryck och upplevelser från olika människor. Samma skolmiljö kan skildras på helt olika sätt. Det är ofta omvittnat att för barn från glesbygd kunde skolgången genom inkvarteringen bli mer problematisk än för barn i samhällen med skola på hemorten.

Vittnesbörden är många från Nomadskolorna, ”lapp skall vara lapp”-politiken, och från ”arbetsstugorna”. I Tornedalen upplevdes den språkliga ”försvenskningspolitiken” som en särbehandling.

Att uppbyggnaden av ett skolväsende hade stor betydelse för samhällsutvecklingen årtiondena runt sekelskiftet 1900 förstår man av Lars Elenius jämförelse mellan svenska och finska Tornedalen beträffande läs- och skrivkunnigheten bland befolkningen. På den svenska sidan var 75 procent av befolkningen skrivkunnig år 1880, den procentandelen uppnåddes på den finska sidan först 1920. För den pågående industrialiseringen och demokratiseringen var ny kunskap och ökad kommunikation både en förutsättning och en följdeffekt.

Senaste halvseklet har centraliseringen varit ett av de mest utmärkande dragen i skolans utveckling. Många byskolor har försvunnit och då har ofta samtidigt med nedläggningsproceduren pågått en lokal diskussion om bygdens långsiktiga överlevnad. Skolfrågor har alltid haft politisk sprängkraft.

Även om reflexioner över sambandet mellan samhällsutveckling och skola inte präglar temat i årsboken får i alla fall nostalgin sitt och det kanske också är angeläget. Det tidiga 1900-talets skolplanscher åskådliggör på sitt stereotypa men tidstypiska sätt liv och leverne i Sverige och i främmande länder.