Stefan Löfven Ă€r första svenska statsminister nĂ„gonsin att fĂ€llas efter en misstroendeomröstning i riksdagen. Men svenska regeringskriser i midsommartid Ă€r inget nytt fenomen. NĂ€r Nazityskland invaderade Sovjetunionen söndagen den 22 juni 1941 orsakade det stor oreda inom Sveriges politiska styre. HĂ€ndelsen har kommit att kallas âMidsommarkrisenâ.
Efter en sen midsommardagskvÀll med grogg och bridgespel vÀcktes den socialdemokratiska statsministern Per Albin Hansson klockan fem pÄ morgonen av att telefonen ringde med besked om Tysklands invasion. Samtalet var vÀntat. Den svenska samlingsregeringen, som hade bildats nÄgra mÄnader efter krigsutbrottet i september 1939, hade anat att en tysk attack mot Sovjetunionen var nÀra förestÄende.
Nu begÀrde den tyska diktatorn Adolf Hitler att en division soldater stationerade i det ockuperade Norge skulle fÄ transporteras genom Sverige och in i norra Finland. De skulle dÀrefter sÀttas in i kriget mot Sovjetunionen. Men Àven om viss tysk trafik redan gick pÄ de svenska jÀrnvÀgarna var Hitlers förfrÄgan inte okomplicerad i det officiellt neutrala Sverige. Diskussionerna splittra regeringen.
â Sedan sommaren 1940 hade tyska soldater pĂ„ vĂ€g till eller frĂ„n sin permission fĂ„tt resa i Sverige. Soldater till och frĂ„n Narvik hade passerat LuleĂ„. Men dĂ„ hade de oftast inte med sig sina vapen. Nu skulle en komplett och fullt utrustad division fĂ€rdas genom landet, sĂ€ger författaren Lars Gyllenhaal.
Han Àr bosatt i Rosvik och har skrivit flera böcker om Nordkalotten som krigsskÄdeplats under andra vÀrldskriget. Enligt honom mÄste regeringskrisen i samband med Hitlers krav förstÄs utifrÄn att Finland och Sverige stod mycket nÀrmare varandra pÄ den tiden.
Hos framför allt högerpartierna fanns det en stor vilja att stötta vĂ„rt östra grannland, som hade invaderats av Sovjetunionen i november 1939. I och med krigsförklaringen mot Sovjetunionen skulle den tyska divisionen â kallad âEngelbrechtdivisionenâ efter sin befĂ€lhavare general Erwin Engelbrecht â nu strida tillsammans med finska armĂ©n.
Och den politiska högern var inte ensam i att se det som nĂ„got positivt. âMan vill innerligt hoppas att Finland dĂ€rmed skall lyckas rĂ€dda sin frihet och sjĂ€lvstĂ€ndighet Ă„t framtidenâ, stod det exempelvis i NSD:s socialdemokratiska ledartext den 23 juni.
â Sovjetunionens invasion hade tvingat vĂ€ldigt mĂ„nga finlĂ€ndare pĂ„ flykt frĂ„n sina hem. Man tĂ€nkte att den tyska krigsinsatsen kunde bidra till att flyktingarna fick Ă„tervĂ€nda. Sedan kĂ€nde man inte till vidden av nazisternas brott Ă€n. Förintelsen hade Ă€nnu inte inletts i full skala, sĂ€ger Lars Gyllenhaal.
*
NSD i alla Ă€ra, men mĂ„nga socialdemokrater ville inte gĂ„ med pĂ„ det tyska kravet. I alla fall inte i regeringen och riksdagen. Vissa socialdemokratiska ministrar ansĂ„g att Sverige borde motsĂ€tta sig Hitler och menade att Sverige annars valde Tysklands sida i kriget. Den opolitiske utrikesministern Christian GĂŒnther, som inte representerade nĂ„got parti alls, ville dĂ€remot tillĂ„ta transporterna. Han menade att ett motstrĂ€vigt agerande i lĂ€ngden kunde innebĂ€ra att Sverige skulle âlikviderasâ av Tyskland.
Regeringen behövde ocksÄ ta hÀnsyn till hur kung Gustaf V skulle reagera pÄ ett nej till Hitler. Kungen ansÄgs ha vissa tyska sympatier och Per Albin Hansson uppfattade att ett sÄdant svar kunde leda till att kungen abdikerade. Det skulle i sÄ fall leda till en konstitutionell kris.
â Det Ă€r omstritt hur allvarlig kungen egentligen var. Men Per Albin Hansson anvĂ€nde i alla fall hotet om abdikation till att pressa de som ville neka Hitler, Ă€ger Lars Gyllenhaal.
I regeringen ville Högerpartiets, Bondeförbundets och Folkpartiets ministrar gÄ med pÄ det tyska kravet. Men sinsemellan fanns det hos de tre partierna stora skillnader i hur entusiastiska man var till att sÀga ja. För Högerpartiet var det en sjÀlvklarhet, medan de folkpartistiska riksdagsledamöterna var mer tveksamt positiva.
NĂ€r den socialdemokratiska riksdagsgruppen röstade om saken vann ja-sidan Ă€ven hos dem, med knapp majoritet. Saken var dĂ€rmed avgjord. Hitler fick sitt ja, Ă€ven om Per Albin Hansson beskrev det som âett engĂ„ngsbeslutâ.
*
âEngelbrechtdivisionenâ bestod av totalt 14 712 soldater, som fĂ€rdades med tĂ„g frĂ„n vĂ€rmlĂ€ndska Charlottenberg â sex kilometer frĂ„n norska grĂ€nsen â till Haparanda. Till skillnad frĂ„n de tidigare âtysktĂ„genâ bevakades Engelbrechtdivisionen ordentligt av svensk militĂ€r.
Enligt Lars Gyllenhaal Ă€r det oklart vilket datum de första tĂ„gen nĂ„dde Norrbotten. Men nĂ€r transporten vĂ€l var i gĂ„ng stannade flera till pĂ„ âBoden södraâ, en jĂ€rnvĂ€gsstation som inte lĂ€ngre finns. Det tyckte kommendanten för Bodens fĂ€stning, översten Helmer Bratt, inte om.
â Han var rĂ€dd för att tyskarna skulle vĂ€lla ut frĂ„n tĂ„gvagnarna och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt inta fĂ€stningen. Att de skulle genomföra en kupp, berĂ€ttar Lars Gyllenhaal.
Ăverstens oro var sĂ„ pass stor att han i ett tidigt skede begĂ€rde att tyskarna inte skulle fĂ„ stanna i Boden. Men den önskningen uppfylldes inte. I stĂ€llet fick han i uppdrag att utspisa de passerande soldaterna.
â DĂ„ riktade han fĂ€stningens kanoner ner mot stationsomrĂ„det. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt var svenskarna beredda om tyskarna skulle försöka sig pĂ„ nĂ„got. Hade det skett sĂ„ skulle kanonerna nog ha tagit kĂ„l pĂ„ mĂ„nga tyskar, sĂ€ger Lars Gyllenhaal.
För att vakta pÄ tysktÄgen hade mÄnga nya rekryter kallats in. De hade snabbutbildats för uppdraget och var pÄ plats nÀr sjÀlvaste Erwin Engelbrecht, generalen som gett divisionen sitt namn, klev av tÄget i Boden för att strÀcka pÄ benen. Och han gillade inte det bemötande de gav honom.
â Generalen trodde vĂ€l att han skulle fĂ„ nĂ„gon sorts hedersmottagning. Men nĂ€r han strosade fram mot en rekryt ute pĂ„ perrongen sĂ„ riktade soldaten sitt gevĂ€r â med tillhörande bajonett â mot hans mage. DĂ„ blev han lite putt.
I arbetet med en av sina böcker mötte Lars Gyllenhaal nĂ„gra tyska soldater som ingick i Engelbrechtdivisionen. En av dem â löjtnanten Karl Otto Böttcher â intervjuades ocksĂ„ i NSD sommaren 2011. Den dĂ„ 84-Ă„rige soldaten hade goda minnen frĂ„n resan mellan Boden och Haparanda:
â Vi blev vĂ€nligt mottagna av snygga svenska lottor, sade han.
I LuleÄ ska svenskarna i sin tur ocksÄ ha hyst varma kÀnslor gentemot tyskarna. à tminstone bland de högre klasserna.
â En tysk officer som befann sig i LuleĂ„ och umgicks i societeten har beskrivit att man dĂ€r vĂ€lkomnade och sĂ„g positivt pĂ„ Tysklands angrepp mot Sovjetunionen, sĂ€ger Lars Gyllenhaal.
*
Förutom Boden och Haparanda stannade tÄg med tyska soldater till pÄ mÄnga mindre orter i Norrbotten. Lars Gyllenhaal berÀttar att det drog till sig lokalinvÄnarnas intresse.
â I GĂ€llivare ska folk ofta ha samlats och glott pĂ„ tyskarna. Det var ju nĂ„got spĂ€nnande â plötsligt fick man i verkligheten se det krig som det rapporterades om i bĂ„de radio och tidningar, sĂ€ger han och fortsĂ€tter:
â De tyska soldaterna kunde kasta ut choklad och smĂ„mynt till barnen som samlades runt tĂ„gvagnarna. Det gjorde de bland annat i Haparanda. En del norrbottningar plockade ocksĂ„ upp rent skrĂ€p â exempelvis tomflaskor â som tyskarna hade slĂ€ngt, för att ha som souvenirer.
Efter resan genom Sverige gick det sÀmre för soldaterna i Engelbrechtdivisionen. Lars Gyllenhaal har inga exakta siffror, men uppskattar att knappt 1 000 av divisionens nÀstan 15 000 soldater överlevde kriget.
Trots nĂ„gra ministrars farhĂ„gor sĂ„ innebar inte eftergiften att omvĂ€rlden sĂ„g Sverige som Nazitysklands bundsförvanter. Enligt Lars Gyllenhaal hade bland annat de brittiska diplomaterna i Stockholm â vars land alltsĂ„ lĂ„g i krig med Hitler â förstĂ„else för regeringens val och rĂ€dslan för en tysk invasion:
â âSverige ville inte begĂ„ sjĂ€lvmord â och det förstĂ„r vi.â SĂ„ kan man sammanfatta deras syn pĂ„ saken. De ansĂ„g att det handlade om sjĂ€lvbevarelsedrift och inte nĂ„got uttryck för att Sverige var nazistiskt.
