Under avskedsintervjun lämnar vi Helge Stålnackes kontorsrum och går över den ödsliga och snöbelagda kaserngården på I 19. Det blåser isiga vindar men hans trygga fadersgestalt sprider värme. Som garnisonspastor är han igenkänd och populär. Det är lunchtid och inne i matsalen sitter soldater och officerare och äter. Det hejas både till höger och vänster och Helge hinner få ett snabbt ord med de flesta.

Att vara ute bland försvarsanställda är ett sätt för honom att skapa naturliga möten och samtal. Han har också försökt så långt det gått att vara en del av soldaternas vardag och utbildning.

– I en vanlig församling så kommer någon och vill ha ett dop eller en vigsel. Sedan ses man kanske aldrig mer. Som garnisonspastor har du en daglig kontakt och det uppskattar jag väldigt mycket. I garnisonen och ute på missionerna har mina församlingsmedlemmar funnits.

Artikelbild

| Raska steg. Helge Stålnacke tar en promenad över kaserngården på I 19. "Det vr mer folk ute förr."

Helge Stålnacke räknar sig som tornedaling fast han kommer från Masugnsbyn, några mil utanför Pajala.

– I och med att jag har tornedalsfinskan som modersmål så räknar jag mig som tornedaling.

Han växte upp med sina föräldrar och fyra systrar i ett laestadianskt hem där varje söndag innebar söndagsbön och gudstjänst.

– När jag själv blev konfirmerad så fortsatte jag som söndagsskollärare. När jag kom hem på helgen efter studier i Kiruna så åkte jag alltid till kyrkan.

Artikelbild

| Glatt möte. Helge Stålnacke gillar att träffa soldater och officerare. Här i samspråk med Elin Weslén. " Det här är mina församlingsmedlemmar."

För Helge som gillade att arbeta med barn och ungdomar så det kändes naturligt att utbilda sig till förskollärare. 1979 var han klar med studierna.

– Barnen har alltid legat mig varmt om hjärtat. Visst fanns prästkallet, men jag kände att det inte var dags riktigt än.

Artikelbild

Ute i fält. Här håller Helge Stålnacke en predikan under en av sina utlandsmissioner.

Fem år senare vidareutbildade han sig till diakon och började jobba i församling innan han 1993 anställdes som regementsdiakon på I 22 i Kiruna.

– Det var biskopen som senare bad mig att läsa klart till präst för det var enklare att klara av dop, vigsel eller nattvard än att kalla på någon annan. Det är jag glad för. Jag prästvigdes äntligen som 41-åring.

Artikelbild

| Allas vän. Helge Stålnacke slutade som garnisonspastor sista oktober. " Jag är nu anställd på tio procent av försvarsmakten ett år. Det ger mig en chans att trappa av."

1997 gick flyttlasset till Boden. Helge Stålnacke anställdes som pastor av Svenska kyrkan på Bodens garnison.

– Min regementschef i Kiruna ville absolut inte skicka bort mig. Han sade: "Helge, du ska ingenstans. I Boden kommer du inte att trivas, för där är så tråkigt", säger Stålnacke, och skrattar.

Artikelbild

| Barnen i centrum. Här syns Helge Stålnacke under en mission i Afghanistan. " Som gammal förskolelärare ligger barnen mig varmt om hjärtat."

Men Helge chansade. Och det har han aldrig ångrat. Han har fått 20 fantastiska år. Kollegorna och soldaterna har blivit hans nya familj.

– Försvaret är mitt andra hem. Jag brukar säga åt soldaternas föräldrar att det är min son och min dotter också. De har kommit så nära, speciellt värnpliktiga när de fanns här dygnet runt.

Artikelbild

| Bönematta. Det finns också i andaktsrummet på I 19. " Jag såg till att skaffa en när jag såg behovet", säger Helge Stålnacke.

Helge sticker inte under stolen med att han gärna haft en egen familj.

– Ja, ibland har jag tänkt på det. När jag var yngre så kanske jag ibland önskade att någon också ropade pappa efter mig. Men man behöver inte alltid äga, utan har man inga egna barn så kanske man får mer energi av att ge och får igen så mycket av andra. Så har det nog varit för mig. Jag fick byta blöjor som förskollärare och sedan när "mina barn" som jag brukar säga vuxit upp gjorde de lumpen. Då träffades vi igen.

Som garnisonspastor har också Helge Stålnacke tjänstgjort på flera missioner, bland annat i Afghanistan och Kosovo. 2009 var sista utlandstjänstgöringen.

– Jag har aldrig varit rädd utan mer på min vakt. Alla som åker är medveten om att saker och ting kan hända. Det är den speciella gemenskapen som drivit mig att fara på den ena missionen efter den andra.

Men den intensiva tillvaron och starka gemenskapen kan samtidigt skapa ett tomrum när man kommer hem och när man inte träffas längre. Men Helge har funnit ett nytt sätt att mötas på.

– Det händer väldigt ofta att jag får inbjudan från gamla vänner. Så jag åker runt hela Sverige och viger par och döper barn. Det känns roligt att få träffas igen och dela deras glädje. Vår livslånga gemenskap finns alltid kvar.

Den 31 oktober var Helge Stålnacke sista arbetsdag som garnisonspastor, men han kommer att fortsätta arbeta 10 procent anställd av Försvarsmakten ett år framåt.

– Det känns bra att kunna trappa ned och vänja mig vid tanken att jag inte får komma tillbaka in genom kaserngrinden något mer. Det blir lättare att smälta.

I slutet kommer vi in på Boden igen. Givetvis blir det en kärnfull replik som bara kännetecknar en äkta tornedaling.

– Jag minns när jag var liten så sade min pappa, det finns bara två måsten, du måste gå och skita och du måste åka till Boden. Det var väl det här med att fullgöra värnplikten. Jag tänkte jag får väl pröva bo här i sta´n ett tag när jag flyttade hit.

– Nu när jag blivit pensionär frågar folk var jag ska flytta. Då svarar jag att jag ska ingenstans. Boden är perfekt, säger Helge Stålnacke.