Trädet - symbolen för det av Gud skapade livet, ett besjälat väsen som människan förr tillbad. I dag hugger vi ner dem. Vi tuktar, beskär, formar om, utan att höra gudarnas skri.

Tänk att få leva trädliv. Kanske inte alls söka skydd i en bostad, utan framleva dagarna i träden, klättra från krona till krona, från lund till lund. Aldrig mer sätta sin fot på marken! Bli en trädvarelse, som Italo Calvino skriver om i ”Klätterbaronen”.

En sommardag 1767 klättrar 12-årige Cosimo upp i en väldig järnek. Det sker när middagen den dagen består av snigelsoppa. Cosimos far ryter åt sönerna: ”Ät pojkar, annars stänger jag in er på ögonblicket i skrubben!” Cosimo förmår inte svälja molluskerna och vägrar. ”Nå”, upprepar fadern. ”Nej, och åter nej!” svarar Cosimo och stöter bort fatet. ”Så lämna bordet!”

Cosimo springer ut i trädgården och klättrar upp i trädet. Från fönstret ropar fadern: ”När du har tröttnat på att sitta där uppe kommer du att ångra dig!” ”Jag kommer aldrig att ångra mig”, svarar Cosimo. ”Du ska få se på annat, bara du kommer ner!” ”Jag kommer aldrig ner”, svarar Cosimo.

Och han höll ord. I Liguriens träd lever Cosimo sitt liv. Han förälskar sig i den sköna Viola och älskar med henne i lövkronorna. Han jagar från träden, skriver politiska pamfletter och tar emot besök av självaste Napoleon. Först gammal och giktbruten, tillåter han sig falla i det lakan som vänner sträcker.

Här, där jag sitter under ett träds mäktiga krona och läser om Cosimos protest, återupplever jag barndomens närhet till den besjälade naturen. Från en väldig gren svingar jag mig genom lövtak till lövtak och somnar i Liguriens mullbärsträd. Där drömmer jag att Cosimo är jag och att jag aldrig mer ska sätta min fot på marken.