En kärleksroman med stor ihärdighet, närmast besatthet, men likfullt blir friaren stum och stående i farstun som bara blir kallare och kallare.

Det blir däremot inte minnet för Emilia, hon gör oavbrutet litteratur av en kärlekssaga som bara hinner inledas innan den upphör. För tjugo år sedan, Gabriel, en frestande ärkeängel på Södermalm, Kvarnen hette krogen. En gestalt som varken hinner svika eller infria några löften efter den där blixtrande krogkvällen när han ser upp och bara henne såg. Eller om det nu var tvärtom.

Lite liknar det kanske Lena Anderssons besatthet i ”Egenmäktigt förfarande”, men där fanns åtminstone någonting att fästa passionsminnet vid. Ett tillfälligt förhållande som förvreds till stalkning. Här finns några små minnesfragment, mest ingenting. Men just i dessa ögonblick av aldrig tillämpad passion finns själva passionsglöden. På ett sätt är det fantastiskt, men mer oklart om det räcker för att bygga en roman på. Några uteträffar, några längre omfamningar i skymningar och portar, en mer ofullbordad symfoni än någonsin Schuberts. Emilia stalkar sig själv med minnet.

Och romanuppbyggnaden blir därför ett antal om-satser, ensidesberättelser, en-och-en-halvsidesberättelser om allt det som borde ha blivit men aldrig blev. Åtskilligt av den vanliga romanen infinner sig därför aldrig, ingen dramatisk stegring, ingen förlösning, ingen egentlig utväg, men många tänkbara.

Sandemose säger någonstans att man hela livet bär sina förälskelser med sig, att de aldrig upphör och aldrig falnar. På något sätt har passionen inget åldrande, föremålet kan vara avlägset, dött, avflyttat. Ingenting har längre någon betydelse utom minnet av den där blicken, den där känslan, en exakt kväll eller flera, i ett kort förhållande eller ett mångårigt.

Spåret kallnar aldrig, fast det ingenstans leder. Jag tror det är vad Helena Looft vill säga med sin roman.