Krönika. När vi blir lurade degraderas vi ofta till ett lägre stående djur.

I Sverige pratar vi om att vi är "en dum sill", i Frankrike är man aprilfisk och i Skottland är man en dum gök.

Den personliga favoritramsan är nog den holländska:

"Den första april, groda i din rumpa! Som aldrig vill ut igen."

Holländarna är ett roligt folk.

Själv tänker jag mest på en spindel när jag tänker på lyckade skämt. Under en resa jorden runt i slutet på 1990-talet hade jag och min resekamrat stannat till i Sydney för ett längre stopp och hade fixat en lägenhet.

Plötsligt uppenbarade sig en ny inneboende. På väggen satt en spindel som av storleken att döma såg ut att kunna fälla en mindre älg.

Det var surrealistiskt. Detta skapade ett visst kaos.

1. Vi var i Australien. Man gullar inte runt med spindlar hur som helst där.

2. Min kamrat var duktigt rädd för spindlar. Snudd på fobivarning.

Jag anade stora insomningsproblem, även för egen del, om vi inte skulle lyckas fånga besten.

Vi samlade allt mod två unga adrenalinstinna män kan frambringa i en sådan kritisk situation och gjorde det enda rätta.

Vi ringde en tjej.

Av en gudastyrd slump hade vi redan första dagen vi flyttade in i lägenheten stött ihop med en svensk aupair från Norrbotten som vänligt bjöd in oss till umgänge med sitt entourage av andra svenska aupairtjejer.

En av dessa kom förbi och avlägsnade effektivt monstret från lägenhet.

Det sådde ett litet skämtfrö i mitt huvud.

Jag köpte helt sonika en plastkopia av vår husspindel som jag sedan placerade på min kamrats nattduksbord.

Kaoset var tillbaka.

Men denna gång ringde vi inte in tjejen. Jag kopierade istället hennes manöver i minsta detalj.

Med stor inlevelse kastade jag mig över spindeln, på med en burk över den. Sköt in ett papper under. Låångsamt.

Ojade mig över att "Kolla, kolla den här har ju röda ögon, den HAR RÖDA ÖGON!". Med stor dramatik kastade jag ut spindeln.

En kort stund anade han att det var något lurt på gång men skräcken tog överhand så bluffen gick hem.

Det blev en fin historia.

Under resterande del av resan pratade vi ibland om denna spindeldramatik. Hur den andra, den med röda ögon, säkerligen var giftig och hur stor den var.

Skämtet fortsatte.

När vi sedan, tre månader senare på Arlanda, sa hejdå till varandra var det läge att avsluta skämtet.

Det var dags att säga som det var.

Men man kan säga saker på olika sätt.

När min resekamrat tittade bort, öppnade jag hans väska och tryckte ner spindeln, som jag hade sparat hela resan, i hans packning.

Att jag inte fick se min kamrat förminskas till en dum sill gör mig mindre. I den här taskmörtens huvud kommer det alltid vara fantastiskt.