Det var innan de både stelnat och splittrats, innan Sartre snott in sig i den dogmatiska kommunismens självmotsägelser, innan friskheten hade bytts i splittring och ovänskap. Sarah Bakewell har lyckats skriva en bok om denna filosofiska riktning som är spännande som en gammeldags roman. Originalets titel var dock bättre ”Existentialisternas café” kunde gott ha fått följa med.

Det är en fantastisk läsning. Längs ångestens gator och in på de rökiga pariscafeerna, men också på bergsvandringar med en tigande Heidegger och i krigsfångeläger där Sartre upplever äkta mänsklig gemenskap. Men först fenomenologins allmänna grund hos Husserl och Heidegger och därefter existentialismens mer direkta ansvar och öppna politiska gärning. Lättast att tycka om är Camus och Maurice Merleau-Ponty, de kan båda lyssna till rösten som ligger djupare än dogmen, de ser fortfarande människan framför läran, inte bara fenomenen som spelar upp en tvingande vals. Och Merleau-Ponty håller alltid skrattet porlande. Medan Sartre väljer systemförsvaret och Sovjet ställer sig dessa båda vid sidan och bibehåller sin humanitet. Minst sympatisk ter sig som vanligt gåtan Heidegger, där fenomenologin leder in i nazism och personlig låghet, fortfarande obegripligt. Hur kan något som påpekat att språket inom sig bär något av diktandets väsen acceptera att verka under ett nazistiskt välde?

Existentialismen är ju ingen enkel studerkammare, och inte blir den mindre svåröverskådlig när den tar sig ut i de världsliga striderna succéartade fälttåg inom konst och politik.

Merleau-Ponty konstaterade att filosofer är människor som vakar när andra sover och boken igenom är detta en vardagssanning. Frihetens manifest och människans ansvar formulerades under nattliga cafédiskussioner och bacchanaliska fester. Det var en lust att leva, som alltid när tanken kommer främst. Först senare försökte Sartre arbeta ihjäl sig, försörjd av narkotisk stimulantia, kaffe och sprit skulle han ge svaret på det världsliga ansvarets alla frågor. Hur många förord skrev han egentligen? Nödvändighetens rike, som redan Marx konstaterade, blev ibland en tvångströja.

Så många intressanta gräl, så många lysande namn, en del återvändande, andra ännu olästa. Hannah Arendt och Simone Weil och den olycksaliga Edith Stein som slutade sina dar i nazisternas dödsläger. Camus, hur många tonårsläsare har han riktat in för livet? Vad hade blivit om han fått leva längre? Vilka gräl återstod med Sartre som fick ägna åtskillig energi åt sitt eget avfall från kommunismen?

Höstens hittills bästa bok från en tid när Europa ännu hade filosofer som stod i spetsen för det stora samtalet. Det om människans ansvar som människa.