Vårt avhållna landsting (jaja, region) här i södra Norrland bedriver exempelvis även språkarbete, vid sidan av kommunikation av mer handfast slag, som X-trafik. Och utsäger i sina skrivelser, exempelvis i kulturplaner och annat lustfyllt, att ordet man inte ska användas, man bör alltså inte skriva man utan en bör skriva en. Likaså bör en skriva tjänsteperson och inte tjänsteman. Tunga direktiv, annars får en inget kulturstöd.

Genuskodningen kallas det, ifall nu någon känner sig träffad av det som kallas ett generaliserande pronomen - man. Något tål detta att skrattas åt, det har redan påpekats att satsen ”Hur åker en buss i Gävle?” i så fall kan förstås på två vitt skilda sätt, vilket X-trafik kanske måste reda ut. Men kanske tål tanken något att hedras också, ordet hen fyllde onekligen en språklig lucka när det dök upp med sin neutrala form. Språk och jämlikhet är inte olika saker. Även om det – i genusfrågan - ligger mer dynamit i att kräva jämställd lön än nya pronomen.

I de gamla dialekterna var allting könskodat, hästen var aldrig en hon, i så fall var hästen en märr, det fanns visserligen neutrum, men mest allting var antingen han eller hon så att det hördes. Men bruk förändras, de flesta män har inga problem med den feminina ändelsen när de arbetar som sjuksköterskor, bruket tar över den språkliga formaliteten, en bryr sig inte. På samma sätt med ordet man, inte många tänker att det går tillbaka på någonting maskulint förtryckande, vilket mannen onekligen ofta uppträder som. Enda problemet är att det nyförslagna ”en” troligen också har sin språkliga upprinnelse i just ordet ”man”. Purismens problem.

Artikelbild

Så står då politikens ambitioner och stammar framför etymologin och ingendera kommer att vinna tillslut. Ord blir till när de accepteras. Språkrenare av olika sorter kommer och går genom historien, förr nationella, idag genusmedvetna. Stiernhielm hatade franskan, den gode Viktor Rydberg skapade långa listor för att rensa ut alla fördärvliga germanismer i vårt ädla modersmål (varför är det förresten inte fadersmål också?), tyskan ut, ursvenska in. Pär Lagerkvist vurmade för modernistisk nystavning (jup, jälpa och jör istf djup, hjälpa och gör) och det gick inte alls, men när Fridtjuv Berg i gott sällskap med Selma Lagerlöf städade ut gammelformerna, då flögo stafvningens måsten väck hos hvar och en.

Det återstår att se ifall vi alla blir värmlänningar tillslut. Och börjar hylla Ralf Edström, inte bara för hans passningar, utan även för hans språkliga framsynthet i inspelningen från 1978 när han sätter den i krysset: ”en gör så gött en kan”.