Tio år efter Norrbottens-Kurirens Obol-avslöjande tar huvudmannen Bo Johansson fortfarande inget ansvar. Hans ord är inget annat än ett hån mot alla som förlorade mångmiljonbelopp i den största finansiella skandalen i Norrbotten någonsin.

Bo Johansson gick hand i hand med företrädare för Luleå Hockey och Plannja Basket och lyckades få mängder med företag, organisationer, privatpersoner och elitidrottsmän i Norrbotten att satsa mångmiljonbelopp i Obols fond. Fonden kan ha förvaltat så mycket som 250 miljoner kronor. Till och med aktörer som statliga LKAB och Längmanska företagarfonden tillhörde kretsen av naiva och villiga investerare. LKAB lyckades dock ta ut bolagets miljoner just innan kraschen kom och pengarna försvann. De övriga investerarna hade inte samma tur.

När Kuriren i december 2006 avslöjade alla lögner och missförhållanden i det som kom att kallas Obol-härvan lämnade huvudmannen Bo Johansson snabbt landet. I en lång rad artiklar kunde Kurirens reportrar Malin Öhrlund och Torkel Omnell slag i slag blottlägga ett skandalbolag som inte ens hade tillstånd att bedriva handel med värdepapper. Granskningen belönades senare med branschens finaste pris för undersökande journalistik, Guldspaden.

Ekobrottsmyndigheten inledde en förundersökning mot Obol Investment och dess företrädare, men den lades ner under 2011. Det finns ingen brottsmisstanke mot Bo Johansson i dag.

Det som återstår är det moraliska ansvaret. De som satsade mångmiljonbelopp i Obol gjorde det för att de litade på Bo Johansson.

I den första intervjun sedan 2008 hävdar Bo Johansson i Kuriren i dag att han inte har någon skuld i att pengarna försvann. Enligt Johansson var det den släkting till en styrelsemedlem i Obol som stal alla pengarna. Han hänvisar till att han hoppas på att ”media” kan hjälpa alla som förlorat pengar.

Jag är inte förvånad över Johanssons förklaring. Hans oförmåga att ta ansvar för att skandalen är ju självklart Johanssons sätt att skydda sig själv. Jag är mer förvånad över hur han i dag, tio år efter Kurirens avslöjande, på allvar ens kan hoppas att någon sätter tillit till hans ord. De som litade på honom för tio år sedan har bittert fått erfara att hans löften var noll och intet värda.

Johanssons ord är inget annat än ett hån mot alla som förlorade pengar i den största finansiella skandalen i Norrbottens historia. Tyvärr är pengarna för alltid förlorade, och det enda som återstår är en dyrköpt lärdom som har stora likheter med H C Andersens saga Kejsarens nya kläder.