På framsidan är boken etiketterad som ”roman” men det är i själva verket ganska svårt att genrebestämma den. Redan den korta baksidestexten gör mig lite konfunderad. ”En kvinna. Rå misshandel. En otrohet. En pistol. Hämnd. Och en metafysisk gåta. Går det att ångra det som redan är gjort?”. Närmast låter beskrivningen som om den handlade om någon slags metafysisk deckare. Men att det inte är någon kriminalhistoria står snart klart, snarare en samhällsdebatterande och filosofisk berättelse med en ganska tunn intrig. Roman? Ja kanske ändå, men det märks också att Lindblom har skrivit många krönikor och är van att spetsa till resonemang, kanske för att provocera, kanske för att få oss att fundera vidare eller lägga märke till något vi tidigare missat.

Huvudperson är Boris Jansson som är nämndeman i Luleå och författare av sciencefictionromaner. Han är också vad han själv kallar ”feminist i praktiken”. Det senare får honom att särskriva sig mot domen där en man som misshandlat sin flickvän kommer undan med att dömas till behandling. Boris yrkar istället på fyra månaders fängelse och bestämmer sig också – trots att han själv är gift - för att ta kontakt med den attraktiva målsäganden Lisette Lindergren. Möjligen för att visa att alla män inte är onda, försöker Boris hjälpa henne med den vårdnadstvist om barnen hon snart hamnar i. Men Boris inleder dessutom någon slags sexuell relation med henne.

Redan av detta anas kanske att Boris hållning som ”feminist i praktiken” är både komplicerad och tvetydig, att Lisette förtjänar att bli älskad inte slagen räcker liksom inte som moraliskt skäl för att motivera hans otrohet. Parallellt med denna berättelse får vi följa Boris vardag med hustrun Ulla och deras två barn.

Ovanpå detta finns så det metafysiska spåret där Boris, utan att han själv eller läsaren helt är klar över hur, hamnar på en asketisk och religiöst präglad plats där han ställs till svars för sina handlingar. Åtta stadgar genomsyrar tillvaron där och den åttonde ”jag har skapat den här världen som jag ser den”, har också gett namn åt romanen.

Boken har en rapp dialog och de filosofiska och religiösa resonemangen saknar inte poänger, inte minst ger de boken olika tolkningsmöjligheter. Men det jag framförallt saknar är ett tydligare uppvaknande och en mer markant utveckling hos Boris. Varken hans feminism eller existentiellt färgade livsfilosofi blir något jag riktigt övertygas av eller kan tro på. Och det hade jag behövt för att beröras på allvar.