Andersson menar att Bergman överlag använder sig av lite naiva ämnesval, samtidigt som man kan berömma en film som "Det sjunde inseglet" med sitt tema om döden som följeslagare: ”Det är naturligtvis lite rörande men den har så dålig dialog, dåliga scenerier.”

Ja, Bergman är speciellt i de tidigare filmerna utpräglat teatral och kan i det sammanhanget knappast anklagas för att vara en ivrig förnyare av filmkonsten. Det där ändrades radikalt 1966 i och med "Persona", en film som Roy Andersson trots allt har stor respekt för.

Bergman har sagt att ”Persona räddade mitt liv”, och en dokumentär på fransk-tyska tv-kanalen Arte häromveckan tog avstamp i detta uttalande. När han började som chef på Dramaten 1963 adderades en mängd administrativa uppgifter till hans redan intensiva arbetsschema - han regisserade fyra pjäser under höst och vår och spelade in film på somrarna - en disciplin som fram tills dess hade åstadkommit närmare 30 filmer. Det höga tempot motade ångesten i grind, men drev honom in i det som i dag betecknas som utbrändhet.

Artikelbild

Sommaren 1965 bröt han sin ritual, det blev ingen filminspelning, och framåt vårvintern följande år hade han ådragit sig lunginflammation och en virusinfektion som rubbade balanssinnet och han blev ”sängliggande” i tre månader. Eller? Var han verkligen sjuk? Var det i stället ett sätt för honom att dra sig tillbaka och slippa göra film? ”Sjukdomen” var kanske i själva verket ett alltmer överväldigande tvivel på den egna kinematografiska förmågan?

Att tvivla på den egna förmågan, ett inte helt okänt fenomen bland kreativa personer, var något som den självsäkre Bergman aldrig hade varit i närheten av tidigare. Nu trodde han på fullt allvar att han aldrig kunde arbeta mer. Vi befinner oss i mitten av 1960-talet, Vietnamkriget pågår och 68-upprorets politiska omvälvningar är inte långt borta. Detta gick inte ens den opolitiske bildmakaren Bergman igenom opåverkad och han undrade om konsten verkligen kunde säga något väsentligt om vår verklighet. Han landade i att ”den enda formen av sanningen är tigandet”.

Så vart tar han då vägen? ”Jag måste nå fram till någon slags klarhet”, skriver han i arbetsboken om "Persona", ”annars hamnar Bergman hos djävulen för gott”. I "Persona" läcker verklighetens bilder in i den stumma karaktären Elisabet Voglers värld och ljuden från kriget - en slags tystnad - tar ordens plats (Liv Ullmann gestaltar Vogler, Bergmans alter ego, och Bibi Andersson hennes sköterska Alma).

Den osäkerhet, kalla det gärna för mänsklighet, som Bergman för ovanlighetens skull tog med sig in i ett nytt projekt skänker "Persona" - liksom konst i ett mer allmängiltigt perspektiv - en annan känslighet än den som knackas fram ur tvärsäkerhet. Och det är en kvalitet som är lika tilltalande som innerlig. ”Att för en gångs skull inte veta”, sammanfattar Bergman Personaupplevelsen.

Omständigheterna kring tillkomsten av "Persona" är ett belysande exempel på hur en nödvändig självreflektion, och ett ifrågasättande av den egna rollen, kan öppna för nya möjligheter och angreppsvinklar. ”Jag gick så långt jag kunde i "Persona" och vidrörde ordlösa hemligheter som bara filmmediet kan uppenbara”, konstaterar Bergman.