1Vilket är ditt första minne av Rolf Nilsen?

– Jag började som lokalreporter på Kuriren i Jokkmokk 1989 och åkte i samband med det ner till centralredaktionen i Luleå för att hälsa på kollegorna och skriva på några papper. Jag minns att Roffe satt inne i rökrummet. Men jag hade långt innan det lärt känna honom via det han skrev eftersom jag läste alla hans recensioner. Roffe har stor del i min skivsamling eftersom jag köpte all musik som han gav en fyra eller femma i betyg. Allt utom ren country. Jag beställde i blindo direkt från Ginza utan att ha lyssnat först.

2Hur var han som person?

– En väldigt varm och hjärtlig människa. Han var genomsnäll, omtänksam och väldigt mån om att andra skulle ha det bra.

3Hur skulle du vilja beskriva honom som journalist och kulturprofil?

– Oslagbar. Jag har aldrig stött på någon som har så breda kunskaper som Roffe hade. När man tittar på gamla urklipp så kan man konstatera att han skrev om allting och han gjorde det med passion. Han hade koll på allt inom musik, film, litteratur och teater.

4Han hade ett väldigt speciellt sätt att skriva på...

– Ja verkligen. Roffe skrev passionerat och på ett målande sätt. Jag har nog stulit en del av honom i mitt eget skrivande eftersom jag läste så många av hans texter och tyckte om hans stil. Han hade en specialité där han kunde sätta punkt efter ett ord och leka med språket på det sättet. Liksom för att förstärka någonting. Så fick man ju egentligen inte skriva på den tiden men jag började själv göra det – precis som Roffe gjorde.

– Han var en stor inspirationskälla för mig när jag började min journalistiska bana, kanske den största.

5Du jobbade i huvudsak som sportjournalist och han inom kultur och nöje, hur nära kom ni varandra egentligen?

– Det gick bara bra (skratt). Jag märkte ju att han trots allt var lite intresserad av sport. Det visade sig nämligen att han var precis lika kunnig i boxning som i allt annat. Så vi snackade en hel del boxning och musik och det gjorde att vi kom varandra nära. När jag senare började engagera mig i Svartöns Blues kom han ju ofta på konserterna för att skriva.

6Vad säger du om hans betydelse som journalist och kulturprofil?

– Oerhört stor. Tidigare veckan i ringde det en kille från Kiruna som hade bokat hotell här i Luleå för att kunna vara med och hedra Roffe. Han ville köpa biljetter men hade misslyckats på Ticnet. I Luleå tror jag att i princip nästan alla hade någon form av relation till Roffe. Han kände alla och hälsade på alla. Från politiker till a-lagare som behövde låna en tia.

7Hur föddes idén till helgens hyllningsevenemang?

– Under Roffes minnesstund på Blackis pratade jag med Kjell-Peder Johansson och Bruno Öqvist som tidigare gjorde tre minneskonserter till Harry Nyman. De tyckte det var en bra idé att göra någonting likadant åt Roffe. Sedan låg det där i träda till i våras när allt blev klart med Ebeneser, då träffades vi och bildade en styrgrupp.

8Drygt 40 musikanter som underhåller, var det svårt att få alla att ställa upp?

– Nej. Det är ingen som har tackat nej. Tvärtom är det folk som hört av sig för att de vill vara med. Vi hade kunnat vara ännu fler.

9Det har pratats länge om det här, vilka reaktioner har du mött inför evenemanget?

– Det har bara varit positivt alla tycker att det är bra grej vi gör. Alla jobbar gratis och allt eventuellt överskott går till Läkare utan gränser som Roffe själv stöttade.

10Finns det redan nu planer på att göra det här till en återkommande grej?

– Det har nämnts under våra samtal men det återstår att se hur det går i år. Det kanske blir svårt att samla ihop så här många varje år, man kanske bara ska köra en kväll. Och sedan behöver det inte nödvändigtvis vara musik. Det kanske kan vara teater något år. Huvudsaken är att arrangemanget är i Roffes anda.

11Ebeneser med Luleås musikelit på scenen, vad tror du Roffe hade tyckt om det här?

– Jag är övertygad om att han hade älskat det här. Jag hoppas han sitter och ler någonstans där uppe och sätter fem plus på hela arrangemanget.