Just nu bombarderas man på gator och torg av politikers nunor och deras partiers dåligt formulerade valslogans. Ett parti vill ”ta tag i Sverige”, ett annat vill skapa ett ”tryggare Sverige”. Ett tredje parti har skippat valslogans, men heter Sverigedemokraterna och har dille på detta med Sverige och det svenska. Om man skapade ett ordmoln utifrån de vanligaste orden i årets valrörelse skulle ”Sverige” och ”svensk” onekligen vara stora och fetlagda. Men vad menar egentligen politikerna med dessa ord?

Med hjälp av till synes svenska ord och uttryck försöker Elisabeth Åsbrink i sin bok ”Orden som formade Sverige” knåpa ihop Sveriges historia, eller rättare sagt de svenska värderingarnas och därmed också det svenskas historia. Med utgångspunkt i bekanta ord och uttryck som ”Danskjävlar” och ”Medelsvensson” gör hon nedslag i landets historia och reder ut begreppen.

Åsbrinks grundtes är att svenskarna inte känner sig själva så väl som de kanske tror, och med den tesen slår hon förstås huvudet på spiken. För att känna sig själv underlättar det om man känner sin historia. Frågan är hur alltså hur bekanta svenskarna är med sin historia, men också hur sann den historien egentligen är? Var dog Erik XIV och vad sa egentligen Cajsa Warg?

”Orden som formade Sverige” påminner oss om att vad som i dag anses vara svenskt är konstruerat och att det svenska i alla tider har befunnit sig under ständig utveckling och omdaning. Det som var svenskt i går är inte svenskt i dag och var heller inte svenskt i förrgår. Att tala om någonting som orubbligt svenskt vore därför att likt folklivsforskaren Arthur Hazelius bygga ett Skansen. ”Han valde ett stycke tid, från någon gång innan industrialiseringen, och kallade det förflutet”, skriver Åsbrink. ”Han hittade på lekar och traditioner och skänkte det förflutna ett liv som det aldrig haft.” Eller att likt vetenskapsmannen Olof Rudbeck helt tappa förståndet och på allvar hävda att Sverige är det sjunkna Atlantis. Det vore att konstruera och förfalska och fantisera.

Åsbrink visar hur svårt det är att definiera det svenska. Samtidigt pekar hon ut de många försöken till en definition. Man har i alla tider försökt skapa en bild av Sverige och det svenska, men den har sällan eller aldrig varit särskilt förankrad i verkligheten. Det har alltid funnits de som erbjudit svenskarna lättköpta definitioner av Sverige och det svenska som grundar sig på idéer och fantasier.

Nedslagen i Sveriges historia och språkets vokabulär är många och sträcker sig från forntid fram till våra dagar, men dessvärre är inte alla texter i denna tegelsten lika läsvärda och drabbande. Det känns lite som om Åsbrink samlat ett gäng texter som under flera års tid har publicerats i en återkommande spalt där dagsformen har bestämt resultatet.

Många gånger träffar hon dock rätt och då är hon både underhållande och bildande. Som i fallet med Tomas Ledins dänga ”Sommaren är kort”, som enligt Åsbrink är en poplåt som kongenialt formulerar livets förbannade korthet – ett svenskt memento mori som alla som vistas inom landets gränser måste förhålla sig till.

Åsbrink påminner läsaren om självklarheter. Som att Sverige inte består av en massa svenskar, utan av nästan tio miljoner unika människor som är svenskar vare sig de vill det eller inte. Men att vara svensk är inte en identitet som utesluter alla andra tänkbara identiteter. Tänk att vi ska behöva påminnas om den saken.