Hennes resor på världshaven färgas av en självupplevd kärlekshistoria. I debutserieboken ”Djupet” dyker hon ned i dess allt mer förtärande grepp.

Ostindiefararen Götheborg var hennes första kärlek. Karin Gafvelin upptäckte lockelsen med havet redan i tonåren och de senaste tio åren har hon tillbringat långa perioder till sjöss. Debutboken ”Djupet” tecknade hon främst ombord, ibland med stolen fastsurrad när stormarna fick båten att kränga.

– Jag ville dokumentera den världen. Det känner jag starkt inför, att dokumentera arvet och traditionen, och visa hur skepp används i dag. Det finns väldigt mycket skrivet om det gamla sjömanslivet men inte så mycket om hur det ser ut nu, säger hon.

Artikelbild

| Ur boken "Djupet".

Skildrar depression

I debutboken sammanstrålar flera av Karin Gafvelins stora passioner: tecknandet, båtlivet och den första riktigt stora förälskelsen i sjömannen James. De möttes på St Croix och arbetade ihop på skonaren Windrose, medan en känsla av själsfrändskap växte sig allt starkare.

James är innerlig och konstnärlig. Men samtidigt likt en flotte som driver till havs: ”utan varken roder eller segel rycks han med av varje vädersystem som drar förbi”.

– Jag var väldigt inne i vår historia och ville processa den på något sätt, säger Karin Gafvelin.

Artikelbild

| Kriser. "Rent mentalt ger det mycket att jobba på en båt, du lär dig att hantera krissituationer bättre", säger Karin Gafvelin.

Som den båtbyggare hon är njöt hon av att teckna skeppen och livet till havs. Men manuset var smärtsamt att skriva. James blev i perioder djupt deprimerad och distanserade sig. Även om han aldrig medvetet sårade Karin var hon utlämnad till tvära kast mellan kärlek och avvisande.

– Det svåraste är att man känner sig så hjälplös, när någon man älskar så mycket lider. Jag kunde inte ens vara där fysiskt, jag var halvvägs på andra sidan jorden, säger hon.

Efter att ha skrivit seriealbumet ser Karin Gafvelin mer objektivt på relationen. Nu undrar hon hur hon kunde vara medberoende så länge. I dag ser hon annorlunda på kärlek.

– Jag är mer cynisk. När man är yngre har man synen på kärlek som något som ska drabba en och mestadels vara bra. Nu tänker jag att man hittar någon och får det att fungera, för att det är roligare att vara två, säger hon, nästan urskuldande.

Livet ombord på båtarna och vännerna över hela världen var ett stort stöd. Karin Gafvelin älskar sjömanslivet, där hon får uppleva hantverket, naturen, resorna och alla sociala kontakter.

Men hennes val har ofta blivit ifrågasatt.

– Jag tror att det finns en provokation när folk går emot en norm. Många har förutfattade meningar om hur man ska leva sitt liv, i dag är jag 31 och i åldern då man anser att jag ”ska” stadga mig. (TT)