Luleå. Jag har länge undrat vad vi ska göra med de där 90 procenten av vår hjärna som vi tydligen aldrig använder.

Nu vet jag.

Den platsen har varit reserverad för koder av olika slag, registreringsnummer, användarnamn och lösenord, ja, allt man kan tänka sig.

Inte konstigt att det tiltar ibland. Efter ett arbetspass händer det att jag håller upp inloggningstaggen vid min egen port och knappar in jobbkoden. Och när jag druckit cirka fem bira, gränsen är flytande, börjar koderna leka swingerparty och min bankomatkod hoppar i säng med vilken lösaktig kod som helst.

Ja, det ska jävlas.

Lösenorden är ett kapitel för sig.

När ett lösenord kommer fram i dagsljuset är det sällan en vacker syn.

Dem är du inte stolt över.

Dina lösenord kommer knappast publiceras och vinna pris ur kungens hand. En otränad apa hade förmodligen hittat på vettigare lösenord än dig.

Jag tror det.

När jag blickar tillbaka på mina egna lösenordsalster så är det en parad av pinsammheter. Ett par lösenord är så absurda att jag förmodligen förträngt dess uppkomst.

Det finns givetvis förklaringar till att många av oss sitter på lösenord som aldrig borde nå utanför hemmets trygga vrå.

Ni kan proceduren.

När man väl ska skaffa sig en inloggning och fyller i formuläret kan man ge sig fan på att det kommer upp ett felmeddelande när man trycker på klarknappen.

Du har misslyckats och måste nu börja modifiera ditt lösenord. "luleå" är inte långt nog, meddelar datahelvetet. Det är nu problemen börjar.

Det är nu töntifieringen inleds.

Du provar igen.

"luleåkingen" drar du till med i din begynnande irritation.  Du är ingen stor människa, ingen stor tänkare, det känns därför naturligt att lägga till "kingen".

So what. Du kommer aldrig vara gäst i Babel.

Så därför känns "kingen" ändå okej. En gång i tiden var det kanske ditt smeknamn. Vem bryr sig om ett lösenord, liksom?

Det tar vi.

Det tar inte datorn. Inga å, ä eller ö säger den.

Okej. "luleakingen" funkar också.

Ofattbart. Det finns alltså en till "luleakingen". Två kungar, det går inte säger datorn. Bara en kan regera och det är tyvärr inte du.

Irritationen är kraftfullt stigande. Du börjar nu bli riktigt less, din "nuskiterjagsnartidethär"-faktor är vansinnigt hög.

Du drar snabbt till med "coolaluleakingen". Det kan väl inte vara taget? Självklart är det inte taget. Att hitta två så töntiga människor går inte.

Men en gång i tiden var du kanske cool.

Ajfan. Måste få med en siffra någonstans säger datorn.

"coolaluleakingen1". Men nu dåååå.

Nästan säger datorn. Lägg till en stor bokstav så har vi en deal.

Så där sitter du nu.

Förvisso med ett riktigt fjantigt lösenord men du kan åtminstone logga in. Grattis på dig, coolaluleaKingen1.

Ett lösenord är fött.

Men det kan faktiskt sluta värre än så här.

I värsta fall flippar du ut under datorns tortyr, skjuter från höften och din sjuka och plågade hjärna har det dåliga omdömet att slänga fram din mammas smeknamn på dig som bäbis. I bästa fall.

Där och då är du villig att ta vad som helst, bara det tillåts passera datorns nålöga.

Du finner logik i det ologiska.

Så i stället för ett töntigt lösenord sitter du nu på ett i princip helt ohanterligt "snuttePlutten1".

Att sitta i ensam hemlighet och plinka ner "snuttePlutten1" är illa nog, men det kan komma en dag när lilla snutteplutten måste ut i friska luften.

Det är ingen rolig dag.

Kanske till datakillen på jobbet, kanske till en arbetskamrat som behöver ett särskilt dokument som bara finns på din dator och du är hemma eller kanske till en polare som a-k-u-t måste låna din användare. Då är du inte kaxig.

Att tvingas bokstavera ett lösenord är sällan en stolt stund.

Arbetskamraternas öron är aldrig så stora som när det vankas lösenordsavslöjande. Tystnaden sänker sig i rummet.

Alla vill höra vad man har.

När man får höra ett lösenord börjar ju tankarna spinna loss, det vet man ju.

"lisa2000"? Vadå Lisa? Är det hans morsa? Hans tjej heter ju Petra så...kan det vara en ex-flickvän? Eller är det Lisa på ekonomin?

Helvete, han går runt och trånar efter den gammeltanten? Den sjuka jäveln.

"snutteplutten1"? Herregud. Ge pojken en testosteronspruta NU. När man tror att man lärt känna en arbetskamrat så...

Man vill ju så gärna förklara.

Men vill ju så gärna dra en dåres försvarstal men en dåres försvarstal gör sällan saken bättre för dåren.

Men det kanske gör mindre.

Att man är en dåre har ju snutteplutten redan avslöjat.