Jag äter middag på Max, en svensk hamburgerrestaurang med norrbottnisk grund. Maten är rätt så internationell: grillat nötkött och bröd och sås att dippa friterad potatis i. Två unga pojkar delar en burgare. De ser ut att komma från någonstans utanför Skandinavien. Det är en helt vanlig torsdag 2016.

Men jag, jag undrar över om deras föräldrar vet att de sitter alldeles trygga och varma på en restaurang? Utan att ana något, och utan att det inte ens rör just dem, ger ungdomarna kropp åt en massa andra bilder som översköljt mig ända sedan svältkatastrofen i Biafra. ”Det får vara nog nu!”, känns det som jag försöker skrika. ”Låt folk leva, cykla till kontoret, gå i skolan, förbättra sina livsvillkor.” ”Människans lika värde, för helvete.”

Nästa dag ska jag komma att besöka grannstaden Boden. Där ser du att kriget, fortfarande och oupphörligen, kommer. Har du faktiskt alltid sett där, uppbyggd för att försvara landet Sverige mot ryssen som staden är. Nu samsas det svenska försvarets huskroppar och grönklädda militärer med människor som flyttar in för att skapa sig ett bättre läge och liv. Många av dem är på flykt.

Artikelbild

| Krigets konsekvenser. Fotografier från Guatemala på bland annat gatubarn, en 13 år gammal gerillasoldat från El Salvador, lekande barn till kakaoplantagens Haiti 2004 samsas på denna vägg i ett av alla utställningsrum med Martin Adlers bilder.

I Martin Adlers och Shaun Tans utställningar inne på Havremagasinet, stadens konsthall, är inte heller det organiserade och lagliga våldet något du kan undgå. Reportern Martin Adler besökte krigen, dess utövare och ofrånkomliga offer med sin kamera under 1990-talet fram till 2006, då också han dödades av en kula.

Stillbilderna är hemska men uthärdliga. Jag kan stå framför dem. Möta den okända människans blick, försöka andas, och se min like med respekt var hon än fanns. Filmerna, han arbetade med både stillbilder och rörlig bild, klarar jag inte. Det är dokumentärer där Adler följer soldater som bryter sig in i andras hem och hämtar, sätter huva, för bort.

Andra filmer handlar om dem som säljer levande människor till prostitution. Till ”glädjekvarter”. Vilket namn! Vem är glad där – egentligen? Eller om barn med funktionsvariation som köps för att förbättra inkomsterna från tiggeriet för några andra. Det är smutsigt, outhärdligt och passar att visa i den ruffiga källaren på Havremagasinet.

Efter en vandring i helvetet är det då skönt att besöka Shaun Tans utställning med bilder från boken ”Ankomsten”. Det är fiktion hämtad djupt inifrån människan. Originalteckningar i svart och vitt som varvas med kopior i sepiatoner, en del av dem förstorade till överraskande format, och uppsatta på skämar. Här har vi som tar emot migranter möjlighet att se oss i ansiktet. Hur bemöter vi den som är nyanländ och förvirrad inför det vårt land har att erbjuda? För den som själv flytt kan ”Ankomsten” dock vara precis lika svår som filmerna. Det vittnar de som läser de textlösa bilderböckerna tillsammans med asylsökande barn, vuxna och ungdomar i läsprojektet Silent books om.

Artikelbild

| På flykt. Från vänster ses en bild av en medlem av dikkastammen som flyr med sin son genom träsken nära Nasir samtidigt som inbördeskriget rasar i Sydostsudan, 1990. De två andra bilderna är på flyktingar från Rwanda 1994.

”Ankomsten” har nämligen en enda text, och det är titeln. I övrigt får betraktaren göra sin egen berättelse, gärna genom att följa ordningen i boken. I utställningsformatet får vi istället hjälp att följa bilderna genom pilar på golvet. Det är en utmärkt idé. Ibland blir en förvirrad av pilarna som böjer av lite oväntat precis om för migranten när hen kommer till en helt ny värld där varken språk, skriftspråk, mat, fordon, husdjur stämmer överens med det egna. Slutet i den berättelsen är dock gott.

När jag lämnar utställningshallen visar det sig att jag äntligen drar efter andan. Det är starka berättelser av två skickliga utövare som visas. Martin Adler, Västerås, lämnar inte kompositionen åt sidan, om än motivet är svårt, färg och konstraster får människorna att framstå som tydligare än i hastiga mobilfilmer från pågående konflikter. ”Ankomsten” tog Shaun Tan fyra år av skisser och eftertanke att göra. 2006 kommer den ut i hemlandet Australien.

Artikelbild

| Syraattacker. Bildsekvens på Bena Akhter, 17 år som fick sitt ansikte förstört i en syraattack, Bangladesh 1999.

Så här tillsammans ser det ut som en tanke. Både att viktiga verk kan ta år att bygga upp och att årtalet är ett avslut för dem båda. För Adler alltför definitivt. Martin Adler kan aldrig mer ge oss några bilder från det av människan skapade helvetet. Men helvetet fortsätter. Vi som tar emot dem som migrerar kan - precis som Shaun Tan – dock välja om slutet ska bli gott, eller om vi ska skicka migranten tillbaka ner i källaren.

Havremagasinet brukar, och för den här utställningen alldeles särskilt, göra själva staden till en del av det som visas. Efter ett besök på konsthallen rekommenderar jag därför ett besök på stan. Flanera och se, drick en kopp kaffe och se. Se ordentligt! Än finns tid. Utställningen hänger till 8 januari 2017.

Fotnot: Shaun Tan fick 2011 Astrid Lindgren Mermorial Award, (ALMA-priset). Det är världens största internationella barn- och ungdomslitteraturpris.