Jag känner mig som familjen Björn, när de kom hem till sin stuga efter lilla Guldlocks hemfridsbrott. ”Det är någon som har smakat på min gröt.”

Guldlock som trotsade sin mor och gick till skogs utan lov, och efter en stund blev både hungrig och trött. Eftersom hon var en orutinerad inbrottstjuv lämnade hon massor av spår efter sig. ”Det är någon som har suttit sönder min stol”, pep lille nallebarnet. Och bamsefar brummade ”Det är någon som har legat i min säng”. Berättelsen slutar med att Guldlock blir rädd för björnarna och springer hem, ett ovanligt oskyldigt slut för att vara en gammal sedelärande folksaga.

I ett rum där bara man själv vistas behövs inte en söndersutten stol för att avslöja någon annans närvaro. Mattan har en ansamling av mystiskt svart ludd som inte tillhör mig och på golvet kan jag urskilja avtryck av skor i mycket större storlek än min egen.

Mitt arbetsrum ligger i utkanten av ett industriområde och för att komma in måste jag gå genom garaget hos den golv- och målerifirma jag hyr in mig hos. Det finns visserligen ett nyckelhål i dörren till rummet, men ingen nyckel, och garageporten är ju ändå låst om nätterna.

Förutom lämningarna på golvet märks ingenting. Någon har varit här, men varför? Innan jag kan komma till ro och börja arbeta försöker jag tänka ut olika logiska scenarion. De kanske bara har utfört en årlig brandskyddskontroll i lokalen. Men luddet? Som ser ut som om det kommer från tubsockor av halvdålig kvalitet. Kanske någon av hantverkarna helt enkelt blivit så nyfiken på den där författarinnan som håller till uppe på loftet att han nödgats ta en titt och där sett en möjlighet till diskret siesta, halvslumrande i fåtöljen eller utsträckt på mattan. Eller så har en hemlig romans blommat upp bland spackelburkarna. Min skrivarlya som kärleksnäste.

Jag funderar en stund över om jag ska känna mig oroad av det oinbjudna besöket och försöka skaffa en nyckel, vem vet vad som händer nästa gång?

Men så tänker jag på andra dörrar; låsta och olåsta. Jag tänker på flyktingarna som kom till Överkalix och gjorde alldeles tvärtom jämfört med oss andra. De låste om sig när de var hemma och lämnade öppet när de gick ut. Och läraren på Örnässkolan som alltid lämnade väska och plånbok i sitt olåsta klassrum. När de andra lärarna sa till henne att det var för oförsiktigt svarade hon förvånat: ”Varför det?! Det är ingen som får ta mina saker!”.

Betydligt ängsligare var vår bostadsrättsförening när det beslutades att portarna ska hållas låsta dygnet runt, i ett av Luleås lugnare områden. Sedan upplevdes portkoder som otryggt eftersom de kunde spridas, och vi fick taggar som komplement till nycklar istället, och det blev plötsligt en hel procedur att släppa ut barnen på gården för att leka.

För inte så många generationer sedan satte vi en kvast för dörren när vi gick någonstans. Men så blev det visst fler och fler människor som Guldlock. Då började vi använda nycklar, och när det inte räcker skaffar vi larm, och när det inte räcker skaffar vi vakter, och när inbrottsligorna blir än mer avancerade bygger vi inhägnade bostadsområden.

Men vad gjorde familjen Björn efter Guldlocks ovälkomna besök? Skaffade de säkerhetslås och kameraövervakning? Nej, lille björn fick en ny stol ”och varje morgon tar björnfamiljen som vanligt en promenad i skogen innan de går hem och äter sin goda gröt.”

Utanför mitt arbetsrum står det lägligt en skurborste med skaft. När jag åker hem i slutet av dagen ställer jag den framför dörren, och utlyser härmed 2018 till de olåsta dörrarnas år.