Taxiresan Kandy–Wadduwa tar nästan aldrig slut. Sex timmar i bil, 8000 rps/500 skr.

Incheckad på hotellet slår jag en signal. Jag kommer! säger Vijay.

Tre år sen vi hjälpte hans bror fiskaren reda ut ett jättenät. Denne såg till att han körde oss till en restaurang med sin gamla tuk-tuk. Ät med oss, sa vi. Följ med hem till familjen, sa han. Ett par timmar, eviga i minnet. Och inget trugande för en gruppbild.

Året därpå. Min bror dog i morse!

Ta över fisket? Inget för en tuk-tuk-förare. En muräna med giftigt sekret hugger honom genast i foten. När kusinen ringde, pratade om feber och sa: We will let you know, tjöt min ambulans. Nu räcker det med död!

Mejlade upprört, sände pengar. Ta honom genast till ett bra sjukhus i Colombo! Han kom i sista minuten, sa kusinen tre dar senare, låg i rösten. Infektionen hade nått låret. Som börjat ruttna. I månader var benet en stock.

Och nu. Eldflugor blinkar i varma kvällen. Tuk-tuken närmar sig, den röda nya som han leasat strax innan det hemska. När indrivare smög runt knuten, fick jag veta.

– Finally! säger han nu, kramar om.

Visar oss tuk-tukens bakruta. Svensk flagga! Och säger my school om ett hus som passeras. Ja, nåt har hänt med hans engelska!

Hemma i huset står gruppbilden förstorad och inplastad mot väggen. Varje nyår ger pappa en sked mjölkris även till er, avslöjar barnen. Släkt och grannar strömmar till. Rena Eriksgatan.

Har de en dotter till, tänker jag när mamman, då djupt allvarlig, kommer hem från templet i vitt och lyser.

Även mormor bor i huset, hennes i söder tog tsunamin. Det enda jag har kvar, säger hon om bröllopsfotot. Minns hur jag sprang, berättar barnbarnet, då fem, på besök hos sin mormor.

Vill ni ha stolarna på stranden? undrar hotellpersonalen varje frukost. Ett morgondopp. Sen händer annat.

Paddeltur längs floden, exotiska fåglar, varaner. Och på Vjays gamla skola rusar glada barn mot kameran. Inne gör vi rektorn lycklig. Snart kan barnen spela volleyboll!

I ett litet tempel vid träsket är munken inte där. Han är i byn, äter lunch enligt lista, syskonbarnet som ville bli munk vid sju. Nu helig oberörbar med släkten runt sig, arton år ung.

Efter den sista delikata hemlagade, musik och dans. Papperslyktor med våra namn stiger, glider bort. Aubowan, må du få ett långt och friskt liv, säger man här i stället för hejdå.

Om ni klättrar upp på Sri Pada (Adam´s Peak) kommer jag med, säger Vijay. Ärret på låret ruggigt men läkt.