På fredag invigs OS i Pyeongchang – och i Sverige finns cirka 10 000 svenskar med ursprung från värdlandet Sydkorea. 40-åriga Carola Pettersson är en av dem, som adopterades bort och hamnade i Burträsk, en liten ort utanför Skellefteå.

Hon hade aldrig koreanska kompisar, lade fokus på att vara svensk och passa in. När hon fyllde 35 år hade fler tankar om ursprunget landat, intresset för Sydkorea ökat och hon skickade in ansökan till adoptionsförmedlaren i Seoul. Ganska snabbt kom beskedet: hennes biologiska mamma hade hittats.

En jättekonstig känsla, jag blev glad och exalterad. Overkligt. Att det var så enkelt – varför hade jag inte gjort det här tidigare? berättar hon.
Artikelbild

| Carola Pettersson visar upp bilden på sina biologiska släktingar i Sydkorea.

Hopp och förtvivlan

Därefter fick hon vänta. Ett telegram, vagt och diskret formulerat, skickades till den biologiska mamman om att en förlorad familjemedlem ville återknyta kontakten. Därefter var det upp till mamman att svara.

Först gjorde hon inte det. Då har jag som adopterad inga rättigheter. Men om hon ville ses såg jag det som en bekräftelse på att hon hade tänkt på mig, det var en chans att få svar på frågor.

Senare fick hon veta att mamman hade återkopplat.

Det var som att befinna sig i en storm, att kastas mellan hopp och förtvivlan. Eller som att öppna Pandoras ask, det väcker saker som man inte har tillåtit sig att tänka.

Inga fler barn

Via brevväxling fick hon veta att mamman ärvt en restaurang, bodde med en av sina systrar, inga fler barn. Ogift. Till slut räckte inte det skrivna ordet och Carola Pettersson åkte till Sydkorea för att träffa sin biologiska släkt. Hon beskriver ögonblicket när hon fick syn på mamman:

Hon stod där. Vi var så lika varandra. Sedan blev det svart, jag kommer inte ihåg, blev paralyserad. Hon kramade mig och bad om förlåtelse, men jag var nog i chock.

Hon beskriver kontakterna och mötena med mamman nästan som en relation. Först en förälskelsefas där man först bara ser det positiva. Sedan svårigheter, kulturskillnader, mer negativa känslor. Till sist avslutades kontakten med mamman, som också verkade kämpa med sig själv och problem med depressioner.

Hon drog sig undan, och skickade en moster för att berätta att hon inte ville ha någon mer kontakt med mig. Jag var jätteledsen och hon sårade mig på ett sätt som jag inte trodde skulle ske, säger hon.

Ångrar inget

Trots avslutet är hon bestämd – hon ångrar inget. Hon engagerade sig i Adopterade koreaners förening, fick koreanska kompisar, gillar att besöka landet och är i dag stolt över sitt ursprung. Dessutom lärde hon känna en moster, morbror och en kusin som hon tycker om och har kontakt med.

Och jag uppskattar mina svenska föräldrar ännu mer. Blod behöver inte alls vara tjockare än vatten, riktiga moders- och fadersgener sitter inte i blodet, säger Carola Pettersson.