De snälla ideella finns kvar även i år! Av den glade som sitter där han sitter får man sig en kram och ett dansprogram. Och så detta att få färdas hit miltals genom ett landskap där älvens blänk ändrar ton ikapp med himlen. Allt liksom svävar.

En norrbottning som skaffat sig en bra kamera och fokuserat på solens upp- och nergång så här års, har åttiotusen följare på Instagram. Många hör av sig och vill komma hit, stod det.

Sommarn 2006, en ensam en, kom en nyanländ emot mig som en sol här i Björknäsparken. Andra gången livet, sa han om dansen.

Hade anlänt till Boden i februari. Oj, sa jag. Jag är från Vitryssland men växte upp i Sibirien, sa han. Varför? Mamma läkare, pappa överste i armén, av judisk börd. Innan flykten klar med sina studier, seriös.

Och jag är farmor, upplyste jag raskt. Jag är inte ung, sa han, jag är trettiosju. Kommer du nästa fredag?

Åter till nuet. Du kan väl försöka, muntrar mannen min upp inför Damernas tredje. Jag siktar mot en rolig kille från ifjol. Han lyser upp.

– Jag har skaffat en liten lägenhet i Luleå. Vi har gått kurser i vinter, i bugg och i fox, berättar han, nyttigt för en stel gubbe som jag.

– Det kanske är avdragsgillt. Hur dansar man Fox?

– Nu har vi dansat en slowfox, sa han efteråt.

Sen blev det Herrarnas. En styr mig runt i en ivrig takt. Säger förlåt när han råkat nudda ena skospetsen. Inget problem, sa jag, skospetsen funkar som kofångare.

En dansör som alltid varit svart är nu vit. Är det han? Han bjuder upp. Jag känner knappt igen mig själv, sa han. Men det gjorde jag. Så fort musiken drog igång.

– Så här mjukt och gungande ska de spela, min ryggrad vittrar liksom sönder, tyckte en annan.

– Vad var det jag sa, säger mannen när han hinner fram.

– Dansa där det fläktar, ber jag.

Att man får man ha så roligt, ändå har sommarn bara börjat!

– När du säger så där, tänker jag på pappa, han var tvärtom, berättar en som på något vis känns bekant.

Vid paus kommer en entusiast fram och talar om att han bokade dansveckan i Malung redan vid nyår, då får man bästa priset. En hel vecka i sträck? Såna är inte vi.

Fortare än kvickt blir klockan ett. Ute råder ljus. Solen går upp eller ner i sjön intill parken. Har kameran med i bilen, men mannen redan i startposition.

– Kör inte så fort! stönar jag för åttonde året i rad, vänder bort ansiktet och glider mot golvet, när han blåser förbi alla laglydiga.

– Jag kör inte fort, har han svarat lika länge, mätaren visar fel.

Vi kör våra repriser. Men ser ofta glada ut på bilderna.

I backspegeln brinner solen.