Vi kryssar genom Colombo längs Indiska Oceanen och vidare genom en trafik som endast en tuk-tuk hittar luckor att smita in i.

Där, pekar folk i trängseln vid järnvägsstationen när vi nämner destinationen. Hemma drog mannen ut tågtidtabeller. På plats lever tider och tåg sina egna liv.

Kandy i morgon? En karl med oviss agenda visar oss tavlan på väggen: FULL, FULL, fullt på alla avgångar. En annan tipsar: Ställ er i den kön!

Kom snart tillbaks, säger hotellpersonalen när vi checkar ut och snart tuffar tåget uppåt det grönaste gröna till staden dit alla vill. Senast tog vännerna oss till Tempel of the Tooth och i Botaniska Trädgården blev även mannen en pyssling.

I dag går vi bara omkring i stan och längs sjön, en gammal damm. Du behöver en livrem, tror mannen. Men det är inte mot de nedhasade som folk ser och ler.

Sen åker våra mungipor upp. Nu kommer de! Vägen uppåt djungeln lika smal, brant och svår. regnperioder gräver spår. Det fräser om hjulen.

Klart ifjol, säger A om huset, nu finns gästrum. Utsikt mot det tropiskt blommande! Ändå glad att jag stod på mig om bagaget. Senast kändes det som en invasion.

Ingen idé odla grönsaker, sa A då, aporna tog allt. Vi gäster går en sväng från palmer till pinjeträd och tillbaks. Fångar böljande utsikter, zoomar in grönskans nyanser, former, mönster och så blomstren! En gammal man kommer fram, titta, säger jag. Förtjust kollar han in närbilderna.

Hunden kände igen oss direkt. På Kuba gav tupparna röst åt natten. På Sri Lanka är det hundarna. Det är våran som börjar, säger A.

När jag ser henne, ser jag storasystern. Hennes familj har känts nära sedan 80-talet, då i Luleå. Numera USA. A har aldrig lämnat ön. Hon dukar fram två tallrikar till middag. Men ni då? säger vi, vi vill äta med er! I år utan protest.

A är lärare i en fattig skola med fattiga barn, glad över pennorna vi tog med. Bra skolor kostar. Bra sjukhus likaså. Samhället svagt, tryggheten svajar. Skatt endast på vad folk äter och köper.

Välj restaurang, ber vi sista kvällen och vi hamnar vid den strömmande floden. Hemma blir det sång och dans, sa pojken. Deras fyrstämmiga handlar om längtan. Sen dansar vi alla, fritt men tillsammans. Flickan vill bli revisor.

Jag vill att ni träffar mamma, hon är 92, säger A innan vi åker. Flickan fixar Skype via telefonen. Innan jag kommer i bild, försöker A förgäves strama mitt bakåt. Mamman ler stort när hon ser mig.

Som folk gjorde när vi gick runt i Kandy och mannen trodde att jag behövde en livrem.

www.anitanilsson.se