Recension När norrbottensbördige barytonmästaren Peter Mattei och pianoesset Lars David Nilsson tar sig an Franz Schuberts sångcykel ”Winterreise”, tillkommen mot slutet av tonsättarens alltför korta liv, fylls Acusticumsalen till sista bänkrad.

Vad den lika månghövdade som påtagligt entusiastiska publiken under en dryg timme får sig till livs är en riktig höjdarkonsert, där den dynamiska duon lyckas skapa en närmast salongsmässig intimitet i den väldiga konsertlokalen samtidigt som de utgör en orkester i mikroformat, som med stor inlevelse och väldiga gemensamma klangresurser lotsar oss igenom de många stämningarna i cykeln om 24 sånger. Ett verk som ges en extra tragisk-romantisk dimension genom att såväl Schubert som skalden Wilhelm Müller, på vars dikter det baseras, hunnit avlida när det publicerades i sin helhet i december 1828.

I det lika sorgfyllda som högeligen romantiska verket blir sinnesintrycken under den vintriga färden till metaforer för sångjagets hopplösa, och med tiden, trots enstaka ljusglimtar, allt mer uppgivna dröm om kärleken. En kärlek vars grönskande blomster förblir blommor av is på ett vinterfrostigt fönster. Här beskrivs det porlande vattnet under flodens istäcke, lövsuset i en lind och känslan av att marken bränner under fötterna. Ena stunden gäckas jaget av den undflyende kärlekens irrbloss, klingande posthorn och egendomligt dansande ljus, i nästa stund vägrar han låta sig bekommas vare sig av yrsnöns piskande mot ansiktet eller hjärtats dåraktiga klagan utan vill vara sin egen gud om inga gudar finns.

Artikelbild

| Peter Mattei och pianisten Lars David Nilsson.

Under denna vokala vinterresa från subtila viskanden till mäktiga barytontordön jobbar teatertalangen Peter Mattei lika intensivt som lyhört med såväl ansiktet som hela kroppen. Ibland är det som att han värker fram tonerna, ibland drejas de sensuellt som keramikerns lera, ena stunden artikulerar Mattei med den väsande giftigheten hos en orm, i nästa stund knyter han näven som höll han ett politiskt brandtal.

Som vokalresans klangliga ledsagare förverkligar Lars David Nilsson med enastående precision Schuberts idé om att låta pianostämman gestalta poetens sinnesstämning genom allt från rytmiskt kraftfulla, tankfullt melankoliska och fjäderlätt trippande partier till massiva klangklampanden och kraftfulla utbrott; till slut måste fråga sig om Nilsson verkligen bara har tio fingrar till sitt förfogande!

Så avslutas den gripande vinterresan med ”Der Leiermann”, där sångens jag frågar en åldrig positivhalare som står och vevar barfota i snön om denne vill veva sitt positiv till hans sånger. Att ta del av dessa fantastiska hjärtats sånger, som fortfarande efter snart 200 år inte bara vevas utan klingar tidlöst i nya positivhalares konstförfarna händer, är en ynnest och det blir såklart stående ovationer efter positivhalarduon Mattei & Nilssons väl utförda arbete.