Konst

Så beskriver Staffan Westerberg själv känslan av att vistas i den utställning som i helgen öppnades på Eskilstuna konstmuseum. Utställningen, som producerats med imponerande fingertoppskänsla av konstmuseets curator Pontus Lindvall, visas hela sommaren och bjuder in till en djupdykning i ett mångfasetterat konstnärskap som berört, tröstat, roat och oroat i snart 60 år.

Ett svart rum utgör ramen för utställningen. En teater eller kanske en nattklubb, fylld från golv till tak med fantasterier, det mesta hämtade från Staffan Westerbergs hem där det just nu borde vara lite mindre trångt.

Artikelbild

| Herr Galen, känd från hans uppsättning av Storgatan på Norrbottensteatern, som spratteldocka.

Montrar med föremål, kända och okända. I en står Vilse och Vilda från ”Vilse i pannkakan” och hänger upp enbenta kalsonger på klädstreck. I en annan kikar Lill-Strumpa blygt ut på alla besökarna som trängs för att få en titt. Tur att han har Syster Yster vid sin sida. Hon som inte räds någon och som enligt sin upphovsman, scenkonstnären själv, är en värdig representant för metoo-rörelsen. Ur ett annat fack ståtar självaste Storpotäten och på en hylla ryms alla Funderare som en gång gnisslade fram sina tankar i barndomens svartvita tv-program.

Väggar fyllda med målningar, inte sällan skapade på gamla träbitar från Lule älv. Här och där visas filmer, projicerade på väggar och i gamla tjockteveapparater. I en kan man bland annat se en ung, vacker och mycket allvarlig Staffan Westerberg recitera ur Lorcas ”Blodsbröllop”.

Mitt i rummet ett bord, fyllt med teckningar, utkast, anteckningar, manusblad. En stol som kommer att stå tom under utställningen, men där huvudpersonen själv tar plats under vernissagen. Där sitter han och talar med alla besökare som under helgen vallfärdade till detta lockande konstmuseum som numer håller till i en gammal kugghjulsverkstad som en gång tillhörde Bolinder-Munktells industrier.

Det är många som vill prata med scenkonstnären Staffan Westerberg, om alla viktiga stunder på teatern och i barndomens alla tv-program. Som kanske, precis som dramatikern och författaren Martina Montelius som invigningstalade, vill tacka för att han förändrar världen, gör den lite rundare under fötterna med honom innanför västen.

Artikelbild

| En modell av lekstugan, som en gång stod utanför disponentvillan i Svartöstan och som nu flyttat till Hägnan, är ett av hundratals föremål som ryms i utställningen.

Själv är Staffan Westerberg överrumplad av att se sitt eget konstnärskap sammanställt i en utställning.

– Jag blev så lycklig när jag kom in i det här rummet, jag hade glömt bort att jag åstadkommit allt det här.

Utställningen är den första retrospektiv som skapats kring Staffan Westerbergs konstnärskap. Kanske något för Konsthallen i Luleå?