Som när några i Malmberget uppväxta ynglingar samlades på Kulturens Hus största scen för att summera fyra snabba decennier med folkmusikorkestern som döpts efter fabrikatet på den tramporgel som än idag trakteras med bravur – J P Nyströms. Svante Lindqvist, Markus Falck, Mats Olausson och Göran Eriksson må ha uppgraderat sina ynglingajag med allsköns åderbrock, tinnitus, hårfärgsförändringar, ischias, barn och barnbarn, hedersdoktorat och en stroke, men i det sväng de tillsammans med ”ständige gästartisten”, dragspelsfantomen Ulf B ”Flu” Jonsson, presterar finns inte spår av ålderskrämpor.

Här bjuds på en sjömansvisa från Nattavaara och en mäktig ”Schottis från Lima” (i Dalarna, ej Peru), som mot slutet övergår i introt till ”Smoke on the water”, och i framförandet av Svante Lindqvists egna "Min längtan hem är större än jag tror" utvinns kopiösa mängder gåshud. ”Pikkuvalsi” av legenden Vifast Björklund, med dov orgel, sorgfyllt dragspel, urbergsfast kontrabas och långsamma stråkdrag, tillhör kvällens höjdpunkter, molltung som få men också glädjefylld på ett allt annat än insmickrande vis, som den försiktigt framträngande sötman i en besk dryck.

Det görs även återbesök hos gamla JP-bekanta som levnadskonstnären Hadar Hagström med sina extremt rimbaserade skaldekonster och gruvarbetaren, skomakaren och durspelsbaddaren August ”Pligge-Nisse” Nilsson, vars alster uppnått odödlighet via barnbarnet, omsusade tonsättarsnillet Bo Nilsson. Ulf B ”Flu” Jonsson levererar såväl hymniska dragspelsklanger som rivig polka och hinner i förbifarten dra några irlandsrelaterade historier som är på tok för roliga för att jag ska orka sabba dem medelst taffliga referat.

Minneshatten, en stilfull svart sak som hängt med under alla fyrtio år, skickas flitigt runt under kvällen och sätter likt Oppfinnar-Jockes tänkarhatt fart på hjärnverksamheten, varpå den ena hågkomsten dråpligare än den andra flödar ur hattbärarnas munnar. Om handskakningar med Finlands dåvarande president Koivisto, om en turné där konserterandet blev en färd mot den publikantalsmässiga nollpunkt som uppnåddes i en nordnorsk obygdsmetropol där inte en själ behagade infinna sig, eller om hur den tämligen purfärska orkestern 1978 av Görans heroiskt hjälpsamme far skjutsades sammanlagt 100 mil tur och retur för en pubspelning i Umeå och anlände hem till Malmberget klockan åtta nästa morgon lagom till att skolan började.

Vad är då drivkraften bakom allt, kan man fråga den nyblivne 40-åringen. Tillgång och efterfrågan? Hämnd och prestige? Nej, snarare trion Tro, Hopp och Kärlek, av vilka Hoppet nog ändå är störst, det vi kan leva på och sätta vår tillit till. Lägg därtill en ytterligare komponent, Längtan, och du har den urstarka combo som likt ett malmtågslok drar musiken, och allt annat skapande, framåt!