Det framgår av förstudien om statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet som överlämnades till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i veckan.

– Jag förvånades över hur många som utsattes för skallmätningar och att det skedde på långt fler orter än vad som tidigare varit känt, säger Curt Persson, filosofie doktor i historia och processledare för förstudien.

Förstudien "Då var jag som en fånge" – Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet" är beställd av Svenska Tornedalingars Riksförbund.

Artikelbild

| Curt Persson, filosofie doktor i historia önskar att de vittnesmål som är berättande i förstudien och väntar på att bli dokumenterade bör ges ut i en berättelseantologi.

– Det är ingen rolig läsning. Det är det jobbigaste jag någonsin gjort, säger Curt Persson och pekar på det 116 sidor tjocka kompendiet som förutom en fallstudie om rasbiologin och en kortare historik även innehåller 20 djupintervjuer av utsatta tornedalingar.

– Det handlar ju även om min historia. Då är det svårt att inte bli känslomässigt berörd. Och vissa av intervjuerna var jättejobbigt psykologiskt att lyssna på. Äldre, starka människor som gråter när de för första gången berättar vad det varit med om i sin barndom i arbetsstugorna. Berättelser om övergrepp som fött skam hos offren, säger han.

Förstudien har, enligt uppdragsgivarens beställning, jobbat med fyra fokusområden;

* Försvenskningsprocessen i form av arbetsstugor, internat och språkbad.

Artikelbild

| Översikt tabell över försvenskningsprocessen i arbetsstugorna. 1914.

* Rasbiologiska undersökningar.

* Industrialiseringen – mötet med arbetslivet och tornedalingarnas roll i det svenska välfärdsbyggets framväxt.

Artikelbild

| Faksimil av Herman Lundborgs rasbiologi i folkupplaga som användes i undervisningssyfte.

* Mötet mellan det tornedalska kulturarvets och det svenska samhället.

Mycket av arbetet har lagts på intervjuerna som utförts av journalisterna Regina Veräjä och Göran Lahti.

Artikelbild

| Korpilombolo gamla arbetstuga.

– Det handlar ju om människor som är i 80-90 årsåldern idag. Därför brådskar det att samla på deras vittnesmål för att kunna dra slutsatser och förstå historiska sammanhang och dess konsekvenser för samtiden, menar han.

Själv höll han bland annat i en mindre fallstudie om Institutet för rasbiologis övergrepp på tornedalingar.

– Rasbiologin växte fram i en tid efter unionsupplösningen med Norge. Då hade Sverige för 100 år sedan redan förlorat Finland och Sverige var i stort behov av att skriva en ny svensk historia. Då passade idén om ett svenskt Sverige med en svensk nordisk ras mycket bra – en idé där även språket blev betydelsebärande. Jag ville undersöka i vilken omfattning och hur undersökningarna genomfördes lokalt. Dessutom har jag tittat på hur tornedalingarna framställdes i Institutet för rasbiologis presentationer.

Det blev en dyster och mörk vecka nere i arkivet i Uppsala för Curt Persson där han snabbt hittade 154 tornedalska offer som han kunnat identifiera med namn.

– Jag blev bedrövad och förvånad över omfattningen. Det var känt att skallmätningar skett på fyra orter i norra delarna av Tornedalen sedan tidigare. Nu vet vi att det skedde på 16 orter, långt ned i södra delarna av Tornedalen. Gemensamt för dessa platser var att det fanns arbetsstugor som ett led i försvenskningsprocessen. Det var också präster, predikanter och folkskollärare som drev det rasbiologiska fältarbetet, med Svenska kyrkan som en av drivkrafterna. De var auktoriteter och kunde därför inte bara öppna dörrar åt Institutets anställda utan genomförde nog även undersökningar på eget bevåg. Staten stod nämligen inte bakom de skallmätningar som skedde 1951. Min teori är att det var folkskollärare från södra Sverige, som jobbade här uppe på glesbygdsbidrag, som genomförde dem.

Curt Persson menar att förstudien visar att det finns ett stort behov av vidare forskning för att belysa den svenska statens förhållningssätt till den nationella minoriteten tornedalingar och alla dess varianter. För han betonar att en minoritet inte är en homogen grupp.

– Lantalaiset i norra delarna av Tornedalen och kvänerna har egna, unika erfarenheter, exemplifierar han.

Tillsammans med sin uppdragsgivare ser han ett behov av ett större tvärvetenskapligt forskningsarbete där många forskningsfält möts för att vidare undersöka de frågeställningar man påbörjat i förstudien.

– Försvenskningsprocessen kan inte analyseras utifrån enskilda forskningsområden. Språkbadet och rasbiologin är båda delar av strävan mot försvenskning, en historia tornedalingar delar med samerna.

Dessutom tror jag att samtiden har mycket att lära av de som var emot inrättandet av Institutet för rasbiologi. De förbehåll som är kända är ekonomiska men jag skulle vilja fördjupa de humanistiska argumenten. Varför förlorade de, kort sagt. Forskning som har bäring för vår samtid. Jag menar kampen mot rasbiologin pågår än idag, liksom försvenskningen, säger Curt Persson.