Så kom regeringens utspel. Det är dags att diskutera storregioner. Civilminister Ardalan Shekarabi publicerade sin syn på landets regionindelning och slår fast att vi har en länsindelning som behöver förändras. Argumenten är att framtidens transporter och infrastruktur ­– men också hälso- och sjukvård – behöver större aktörer för att svara mot framtidens krav. Det är inte en ny fråga. Det är samma argument som användes i kommunreformerna senast i början på 1970-talet när kommuner slogs ihop, med skola och barnomsorg som argument för färre, men större kommuner.

Sveriges regionala karta är sannerligen en blandning av olika organisationer och storlekar.

Regional utveckling finns såväl med landsting, regionförbund som med länsstyrelsen som regionalt utvecklingsansvarig.

I länet möttes detta besked med stort intresse. Såväl styrande som opposition på länsnivå började resonera kring hur detta kommer att ske. Det allra skarpaste kravet kom från ett parti i opposition som satte som förutsättning att det måste vara flera län i norra Sverige som slås ihop för att detta ska bli ett bra beslut. Storregionen eller den regionala utvecklingens organisation debatteras, men få ifrågasätter nyttan av regionalt utvecklingsarbete. Många olika åsikter om hur det ska gå till och en hälsosam debatt ifrågasätter och prövar den rådande situationen i länets utvecklingsarbete.

Ni som följt debatten här på plats i Norrbotten förstår givetvis att jag nu talar om ett annat län i direkt anslutning söderut. Jag har kommit på plats i Umeå för att arbeta med regionalt utveckling i Västerbotten under en tid. Det finns utmaningar och svåra frågor också här. Debatten om hur regionen ska utvecklas har låsningar och gamla konfliktytor. Här finns en än större spännvidd mellan inlandskommunernas utmaningar och de större städernas strävan efter att vara attraktiva.

Umeå har precis gått in i vardag, efter att under hela 2014 varit en av Europas två kulturhuvudstäder. Skellefteå arbetar med utveckling av industri och tjänstesektor, lite i skuggan av hockeyframgångarna. Inlandskommunerna uppvisar en kämpaglöd och ett livaktigt intresse av att verka tillsammans.

Det skulle inte vara rättvist att jämföra det med den bild av oss själva i Norrbotten som vi har lite till mans: att vi skulle ha en splittring mellan Malmfältskommunerna och kusten, eller ett pågående käbbel mellan politiken i Landstinget och svårigheter att bygga kommunal samverkan på riktigt.

Den bilden av Norrbotten är inte helt sann, även om vi tar del av den i samtal och i media. I landstinget står man inför kraftiga krav på strukturomställning. Det är en följd av befolkningsomflyttning och av utveckling av medicinsk teknik. Kommunerna har tuffa utmaningar och lyckas betydligt oftare, än vad vi ger dem beröm för.

Min bild är att det satsas ordentligt med resurser i form av tjänstemän i flera organisationer som arbetar med regional utveckling i Norrbotten. Kanske till och med dubbelt så mycket som i Västerbotten, även om det också här finns en debatt om vi är för många.

En sammanslagning av strukturer kanske kan ge mer resurser och större enighet om de stora greppen. Norrbottens prioritering på tjänster inom regional utveckling och Västerbottens nyfikenhet att pröva nya ting tillsammans med fler län än två. Det främsta argumentet mot, är att det i stället kan bli tvärtom: en ny region som har färre kvalificerade resurser och dessutom inte är överens om hur den regionala utvecklingen ska styras.

Låt oss hoppas på det förstnämnda.

Jonas Lundström, tillförordnad chef för Näringsliv- och samhällsbyggnad i Region Västerbotten