Är det inte lustigt hur olustigt det kan bli ibland?

Jag tänker på alla udda situationer som kan hända mitt i vardagen, situationer som får det att krypa i kroppen lite extra.

På min väg till jobbet ska jag ta mig genom fyra dörrar innan jag är framme vid min arbetsplats där chefen kättjar fast mig resten av dagen. Inte sällan har jag sällskap på vägen upp av kollegor eller besökare som anlänt samtidigt.

Under denna tid går vi från en bekväm situation till något obekvämt och olustigt inom tidsrymden av 30 sekunder.

Låt mig förklara.

Vi hejar och är så glada så vid dörr ett. "God morgon", kvittrar vi till varandra och snackar lite väder. Jag håller upp dörren och får ett "tackar, tackar" för det. Alles gut. Vi spelar det sociala spelet.

Eftersom jag varit så ädel att hålla upp dörren så halkar jag på efterkälken vilket gör att det blir min promenadvän som öppnar nästa dörr. "Åh, tackar, tackar" säger jag givetvis. Så långt är allt okej. Vi mår bra båda två, vi har fortfarande ett sunt och givande samarbete.

Sen börjar problemen.

Nu är det jag som är etta igen och kommer först till dörr tre. Jag öppnar den givetvis och tätt bakom smiter min kamrat in.

Jag får ett nytt tack.

Här ställer jag mig frågan: Är detta verkligen nödvändigt? Är min prestation så stor att det är befogat med ett nytt tack? Dörren ska ju öppnas likförbannat.

Vi kommer till dörr fyra. Nu är det jag som får dörren öppnad och här är jag nu inmålad i ett hörn. Ska jag tacka och vara ett fån som går runt och tackar ihjäl folk eller ska jag inte tacka och riskera att framstå som ett osocialt svin? Och eftersom jag vid det här laget är så förklenad i min övertygelse blir det ibland bara att jag väspiper fram något snudd på ohörbart. Det blir också konstigt.

Ska det vara så här? Ska vi behöva springa och öppna dörrar och tacka och öppna och tacka till förbannelse?

Kan vi inte bara enas om att skita i att tacka för öppnade dörrar? Det är en vädjan till samtliga medborgare i Norrbotten. Kan inte vi bli folket som kan öppna en dörr åt en annan och fullständigt skita i om vi får ett tack tillbaka – eller känna att vi behöver ge ett tack?

Det måste få vara okej att inte vara okej.

Samma sak när vi ska skiljas.

Ibland har jag sagt hejdå till folk i matvaruaffären som jag sedan stött ihop med tio gånger till innan jag är ute ur affären. Ska man ta upp snacket igen eller inte?

Nä, har man sagt hejdå, då ska vi banne mig undvika varandra till varje pris. Någon måste åtminstone bryta handlingsrytmen och låta den andra få ett försprång. Annars står vi där vid charken en minut senare och känner oss olustiga. Sen vid mjölken. Sen vid godiset.

Vansinnet måste få ett slut.

Nu tar jag paus från krönikerandet.

Tack och hejdå.